En pappas plats i rymden

Det har varit tyst ett tag från denna sidan.
Allvaret börjar närma sig antar jag.
Problemet med mig är att jag förmodligen har ljugit för många människor.
Jag har sagt något som jag inte menar.
Det kanske låter löjligt men det finns en fras, en mening som heter:
-" Ahh, det ordnar sig alltid".

Jag har aldrig någonsin menat det.
Jättemånga människor i min närhet säger det och kan verkligen stå för det och mena det.
Men inte jag.
Jag tror att jag är känd för att vara en rätt ärlig kille som säger det många bävar för.
Varför säger jag då dom där orden?

Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att jag som vanligt tänker på min omgivning i första hand.
Jag är rädd för att skjuta bort dom.
Faan vad detta börjar bli tjatigt.
Ni läser om samma saker hela tiden.
Vet ni varför?
Jag har med min närmsta omgivning kommit fram till detta, tror jag.
Jag är deprimerad. Riktigt deppig och denna gången kommer jag förmodligen att behöva medicinsk hjälp.
Problem som uppstår, förmodligen även hos gemene man, blir hos mig gigantiska. Jag förstorar upp det och gör hela saken till ett jätteproblem. Jag stressar upp mig.
Ta tex det kommande mötet på måndag. Jag har i dagsläget stressat upp mig rejält och jag vet inte vad som ska hända. Det stämmer för visso till en del, för jag vet ju inte vad som ska hända. Men mitt problem i dagsläget är att jag är så oerhört orolig vad som ska hända med vår ekonomi. Att vi kanske inte kan bo kvar i huset, osv osv osv. Det räcker att jag läser en artikel i tidningen om hur f-kassan ställer till med problem för familjer.
Hur drabbade en del familjer blir. I min egna situation så handlar det inte enbart om hur utgången på måndag blir utan även vad som ska hända efter sista februari. För då går min sjukersättning ut och det är den processen f-kassan vill klämma åt. Jag måste hitta en läkare som ska göra en bedömning över hur min fysiska förmåga är. Jag välkomnar detta men vad händer om han tycker en sak och f-kassan en annan och sedan står jag där. Utan a-kassa.
Stressad är bara förnamnet.

Jag har ett kontrollbehov. Förstå mig rätt nu. Det handlar inte om att styra och ställa med min omgivning, utan att ha kontroll över min egna situation. Att inte veta är rena klumpen i magen på mig. Redan när jag var liten fanns detta problem.
Jag kunde knappt åka buss när jag gick på gymnasiet för att jag inte hade koll på var jag skulle hoppa av.
Snacka om märkligt.
Jag vill ha koll på saker och ting. Allt som rör sig från räkningar, till restider och att inte glömma bort saker.
Redan vid just det, glömskan, är det ju en total kollision i dagsläget. 

Humörsvängningarna hör till medicinerna och mycket skulle jag egentligen vilja skylla på medicinerna.
Jag kan förstå varför det finns alkoholister.
Alla problem blir mindre och suddas sakta ut i berusningens tillstånd.
Tack och lov använder jag mig inte av denna metod, mer än någon annan medel-svensson som tar sig ett par stänkare på en helg eller så. Men när jag gör det så känns allt bättre.
Faan vad sorgligt.
 
Åhh, vad jag önskar att Ni hade känt mig innan jag började blogga.
Klassens clown, det var jag.

Allt det jobbiga hamnar här. Jag kan vara rolig nu med men det finns alltid smolk i bägaren som jag är förbannat bra på att dölja.

Imorgon fyller jag 35 år.

Ja, 35.

Tills nästa gång.

// PO