Att somna in.
Det var ett tag sedan.
Jag funderar mycket, det är väl ingen hemlighet.
Veckan som har gått har varit omtumlande.
Den har handlat om sorg och gamla ärr som har rivits upp.
Även stillsamma och vackra stunder.
Minnen som har blivit så tydliga att jag har kunnat sätta fingret på det.
Jobbigt och vackert.
Men jag tänkte börja med frasen: Att somna in.
Det är i mångt och mycket en ganska fin fras.
Det blir påtagligt positivt när jag nattar Gabriel.
Jag läser för honom, till han säger:
-"Jag är trött nu".
Då släcker jag lampan och han somnar in på ett ögonblick.
Jag hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre, sedan är han i drömmarnas land.
Det är en av dom finaste stunderna jag vet.
Jag ligger kvar en stund fast jag egentligen skulle kunna sätta dörren på glänt och lämna honom i hans sömn. Men det är så behagligt och fint.
Sedan finns det ett sorgligt tillfälle där det finns blandade känslor.
En gammal eller sjuk människa som har levt ett långt och förhoppningsvis rättvist liv och det är dags att somna in med nära och kära intill sig. Det kan upplevas som en orättvis och svår stund att skiljas. Men kanske också en lättnad av att personen slipper ett lidande. Att allt förhoppningsvis sker i stillhet och med värdighet och ro.
Sedan har vi ett tillfälle som jag tyvärr har alldeles för stor erfarenhet av.
Tillfället då all smärta riktas som ett enda slag. En förlamande känsla. En tomhet som gör så ont att hela världen upplevs har stannat.
Att en människa somnar in och lämnar en total sorg och fruktansvärd kaos inom berörda människor.
Allt känns så overkligt och ofattbart.
I lördags revs mina ärr upp igen.
Natten mellan fredag och lördag lämnade Hampus sina nära och kära.
Inte på ett vackert sätt i ro och stillhet.
Utan efterlämnad i stor sorg och saknad.
Han blev 19 år gammal.
Jag kände inte honom personligen men han kom ändå att påverka mig.
Jag befann mig i en form av närhet till honom där hans vänner är vänner till mig.
Sorgen blev inte mindre då han tillhörde min hembygd, där jag växte upp.
Min nära vän Björn, som lämnade oss 1993 i en ålder av 17 år, satt vid min sida i form av en skugga på min axel då minnesstunden hölls i lördags eftermiddag.
Mitt medlidande och mina tankar finns hos Hampus vänner för jag kan ta exakt på deras känslor.
Det enda fina är att dom kommer att minnas de goda stunderna efter ett tag.
Tyvärr kommer det att ta ett tag.
Såren läker men det efterlämnar ett ärr som aldrig går bort.
Imorgon ska jag träffa hans bror igen.
Det finns inget jag kan säga som gör det lättare nu. Jag kan endast finnas där.
Vila i frid Hampus.
// PO
Kramar i mängd
Usch vad hemskt. Hörde om olyckan i medierna förra helgen, och det är fruktansvärt att ett så ungt liv skall behöva ta slut på ett så tragiskt sätt..
Men som den person du är, så finns du där. Och med en liknande tragisk erfarenhet i bagaget, så vet du vad du pratar om och hur det känns.
Du är en klippa PO. Trots din egen situation och dina egna problem, så finns du där för att hjälpa andra. Det är värt all respekt.
/ CJ
Hej! Jag heter emelie som rubriken antyder, jag är 19 år, och hittade din blogg efter lite sökande på google.
Jag har epilepsi och jag känner mig ungefär... ensammast i hela världen på grund utav det. Därför så skriver jag en liten kommentar till dig här, dels för att jag själv blir aningen mindre ensam av att faktiskt se svart på vitt att det finns fler som mig, och dels för att muntra upp dig lite -du är inte heller ensam även om det antagligen ibland känns så.
Jag äter keppra precis som du, och jag känner mig otroligt nere, misslyckad, ensam, äcklig och det är ett rent helvete att aldrig känna sig riktigt säker.. Min största skräck är att få ett anfall mitt på öppen gata. Jag har mött folk i min ålder som har ryggat tillbaka samtidigt som de skrikit rakt ut "SMITTAR DET?!" när jag berättat om min hemlighet och det bättrar inte precis på självförtroendet.
Jag vill bara säga tack. Jag vet inte riktigt för vad egentligen, för att du driver den här bloggen kanske.. folk pratar inte gärna högt om sin epilepsi, jag önskar att fler gjorde det. Då skulle vi känna oss mindre ensamma.
Hur som helst, efter regn så kommer solsken ellerhur? det tanken håller alltid mig uppe, kanske det kan hjälpa dig också.