Att somna in.
Hej.
Det var ett tag sedan.
Jag funderar mycket, det är väl ingen hemlighet.
Veckan som har gått har varit omtumlande.
Den har handlat om sorg och gamla ärr som har rivits upp.
Även stillsamma och vackra stunder.
Minnen som har blivit så tydliga att jag har kunnat sätta fingret på det.
Jobbigt och vackert.
Men jag tänkte börja med frasen: Att somna in.
Det är i mångt och mycket en ganska fin fras.
Det blir påtagligt positivt när jag nattar Gabriel.
Jag läser för honom, till han säger:
-"Jag är trött nu".
Då släcker jag lampan och han somnar in på ett ögonblick.
Jag hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre, sedan är han i drömmarnas land.
Det är en av dom finaste stunderna jag vet.
Jag ligger kvar en stund fast jag egentligen skulle kunna sätta dörren på glänt och lämna honom i hans sömn. Men det är så behagligt och fint.
Sedan finns det ett sorgligt tillfälle där det finns blandade känslor.
En gammal eller sjuk människa som har levt ett långt och förhoppningsvis rättvist liv och det är dags att somna in med nära och kära intill sig. Det kan upplevas som en orättvis och svår stund att skiljas. Men kanske också en lättnad av att personen slipper ett lidande. Att allt förhoppningsvis sker i stillhet och med värdighet och ro.
Sedan har vi ett tillfälle som jag tyvärr har alldeles för stor erfarenhet av.
Tillfället då all smärta riktas som ett enda slag. En förlamande känsla. En tomhet som gör så ont att hela världen upplevs har stannat.
Att en människa somnar in och lämnar en total sorg och fruktansvärd kaos inom berörda människor.
Allt känns så overkligt och ofattbart.
I lördags revs mina ärr upp igen.
Natten mellan fredag och lördag lämnade Hampus sina nära och kära.
Inte på ett vackert sätt i ro och stillhet.
Utan efterlämnad i stor sorg och saknad.
Han blev 19 år gammal.
Jag kände inte honom personligen men han kom ändå att påverka mig.
Jag befann mig i en form av närhet till honom där hans vänner är vänner till mig.
Sorgen blev inte mindre då han tillhörde min hembygd, där jag växte upp.
Min nära vän Björn, som lämnade oss 1993 i en ålder av 17 år, satt vid min sida i form av en skugga på min axel då minnesstunden hölls i lördags eftermiddag.
Mitt medlidande och mina tankar finns hos Hampus vänner för jag kan ta exakt på deras känslor.
Det enda fina är att dom kommer att minnas de goda stunderna efter ett tag.
Tyvärr kommer det att ta ett tag.
Såren läker men det efterlämnar ett ärr som aldrig går bort.
Imorgon ska jag träffa hans bror igen.
Det finns inget jag kan säga som gör det lättare nu. Jag kan endast finnas där.
Vila i frid Hampus.
// PO
Det var ett tag sedan.
Jag funderar mycket, det är väl ingen hemlighet.
Veckan som har gått har varit omtumlande.
Den har handlat om sorg och gamla ärr som har rivits upp.
Även stillsamma och vackra stunder.
Minnen som har blivit så tydliga att jag har kunnat sätta fingret på det.
Jobbigt och vackert.
Men jag tänkte börja med frasen: Att somna in.
Det är i mångt och mycket en ganska fin fras.
Det blir påtagligt positivt när jag nattar Gabriel.
Jag läser för honom, till han säger:
-"Jag är trött nu".
Då släcker jag lampan och han somnar in på ett ögonblick.
Jag hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre, sedan är han i drömmarnas land.
Det är en av dom finaste stunderna jag vet.
Jag ligger kvar en stund fast jag egentligen skulle kunna sätta dörren på glänt och lämna honom i hans sömn. Men det är så behagligt och fint.
Sedan finns det ett sorgligt tillfälle där det finns blandade känslor.
En gammal eller sjuk människa som har levt ett långt och förhoppningsvis rättvist liv och det är dags att somna in med nära och kära intill sig. Det kan upplevas som en orättvis och svår stund att skiljas. Men kanske också en lättnad av att personen slipper ett lidande. Att allt förhoppningsvis sker i stillhet och med värdighet och ro.
Sedan har vi ett tillfälle som jag tyvärr har alldeles för stor erfarenhet av.
Tillfället då all smärta riktas som ett enda slag. En förlamande känsla. En tomhet som gör så ont att hela världen upplevs har stannat.
Att en människa somnar in och lämnar en total sorg och fruktansvärd kaos inom berörda människor.
Allt känns så overkligt och ofattbart.
I lördags revs mina ärr upp igen.
Natten mellan fredag och lördag lämnade Hampus sina nära och kära.
Inte på ett vackert sätt i ro och stillhet.
Utan efterlämnad i stor sorg och saknad.
Han blev 19 år gammal.
Jag kände inte honom personligen men han kom ändå att påverka mig.
Jag befann mig i en form av närhet till honom där hans vänner är vänner till mig.
Sorgen blev inte mindre då han tillhörde min hembygd, där jag växte upp.
Min nära vän Björn, som lämnade oss 1993 i en ålder av 17 år, satt vid min sida i form av en skugga på min axel då minnesstunden hölls i lördags eftermiddag.
Mitt medlidande och mina tankar finns hos Hampus vänner för jag kan ta exakt på deras känslor.
Det enda fina är att dom kommer att minnas de goda stunderna efter ett tag.
Tyvärr kommer det att ta ett tag.
Såren läker men det efterlämnar ett ärr som aldrig går bort.
Imorgon ska jag träffa hans bror igen.
Det finns inget jag kan säga som gör det lättare nu. Jag kan endast finnas där.
Vila i frid Hampus.
// PO
Fortsatt positivt
Dagarna som flyter på, flyter verkligen på.
Det går bra med min LCHF-satsning. Det har förvisso inte hänt så mycket på vågen men det ska tydligen inte göra ännu. Det ska ta ett par veckor innan det börjar rulla på.
Men jag kör så det ryker.
Värken har varit "a pain in the ass". Pardon my frensch!
I söndags lekte jag normal pappa och tacket blev som vanligt enveten värk.
Uppe på det så var det fullt ös på Adams gympalektion i tisdags.
Gympaläraren har envist börjat involverat förädrarna i övningarna.
Ingen myser mer än jag, det så fantastiskt roligt. Jag hoppar och klättrar och ålar på golvet som om jag vore 15 år igen.
Men jag kan lova att jag inte är det.
Hahaha...ni skulle se mig...ja, jädrar i min låda...höhöhö...ojojoj.
I onsdags morgon var jag som en krycka.
Men vad gör det när jag känner som jag känner just nu.
Det är fredag i dag och kvällen just nu spenderas halvslött framför teven. Idol avverkas och Calle och Erik ligger bäst till i min bok. Reza är ruggigt bra också.
Just nu rullas Cirkus Möller och i mitt tycke verkligen plump humor.
Han platsar inte i komik-eliten i min värld.
Den enda behållningen skulle vara medkomikerna då.
Det var nog allt för idag.
Ciao!
// PO
Det går bra med min LCHF-satsning. Det har förvisso inte hänt så mycket på vågen men det ska tydligen inte göra ännu. Det ska ta ett par veckor innan det börjar rulla på.
Men jag kör så det ryker.
Värken har varit "a pain in the ass". Pardon my frensch!
I söndags lekte jag normal pappa och tacket blev som vanligt enveten värk.
Uppe på det så var det fullt ös på Adams gympalektion i tisdags.
Gympaläraren har envist börjat involverat förädrarna i övningarna.
Ingen myser mer än jag, det så fantastiskt roligt. Jag hoppar och klättrar och ålar på golvet som om jag vore 15 år igen.
Men jag kan lova att jag inte är det.
Hahaha...ni skulle se mig...ja, jädrar i min låda...höhöhö...ojojoj.
I onsdags morgon var jag som en krycka.
Men vad gör det när jag känner som jag känner just nu.
Det är fredag i dag och kvällen just nu spenderas halvslött framför teven. Idol avverkas och Calle och Erik ligger bäst till i min bok. Reza är ruggigt bra också.
Just nu rullas Cirkus Möller och i mitt tycke verkligen plump humor.
Han platsar inte i komik-eliten i min värld.
Den enda behållningen skulle vara medkomikerna då.
Det var nog allt för idag.
Ciao!
// PO
En ny människa?
Jag undrar om jag kan kalla mig det.
Det känns så nu i alla fall.
Av alla motgångar jag har varit med om så känns det annorlunda för första gången.
På något sätt har jag helt enkelt börjat inse, kanske det svåraste för alla människor, att man inte kan påverka det som ligger utom ens räckhåll.
Att det inte är värt att lägga energi på det som man ändå inte kan göra något åt.
Tro mig. Jag kommer att få ett och annat steg bakåt men det spelar ingen roll nu.
Jag mår skitbra, alltså mentalt positiv.
Nacken är som den är, den är där och den blir jag aldrig av med. Och det spelar ändå ingen roll. Det kan inte skugga min positiva känsla som jag har nu ändå.
Jag har en person jag vill tacka lite extra och det en väldigt speciell tjej.
Vi träffades för ett litet tag sedan och hon har levt med värk längre tid än hon har varit utan värk.
Otroligt! Hon har nått ett stadie där en acceptans finns, Beundransvärt.
Jag har kanske inte nått ända dit, men jag är på god väg.
Självklart betyder min familj så oerhört mycket. Min älskade syster som är en stark människa med sin fantastiska stöttning och en axel för mig att vila emot. I love u siss.
Alla andra runt mig som finns där betyder väödigt mycket.
Jag har som sagt börjat med LCHF och det är riktigt kul att laga mat. Det har alltid varit roligt men nu kan man hälla i det där extra goda som man normalt inte gör.
Jag vill testa detta och se vad som händer med min vikt.
Som sagt, det gäller att hitta fokus på något annat och min övervikt känns som ett rimligt mål.
Det ska bli kul att se vad som finns där under. Jag får erkänna att jag har varit ganska vältränad innan. Så det ska bli intressant att se hur mycket som är kvar. I och med att jag aldrig har använt otillåtna medel utan kört stenhårt så får man, vad man kallar, kvalitativa muskler. Har man använt steroider och slutar träna så omvandlas musklerna till fett.
Jag har latat mig till min övervikt.
Kanske tvättbrädan tittar fram igen ;-)
Hahaha...vi får se.
Jag pratade med sköterskan i Lund idag. Till och med efter vårt samtal, som var väldigt givande, så kändes allt så positivt. Hon meddelade att min läkare, som hade sagt att undersökningarna skulle göras innan jul, erkände att han inte kom ihåg vad han hade sagt och mer eller mindre bad om ursäkt för detta missöde. Efter samtalet så kände jag att: Det som händer, det händer. Jag kan ändå inte påverka det.
Just nu sitter jag framför en tänd brasa i braskaminen med TV:n i ett lätt brus i bakgrunden.
Jag mår bra och gatlyktans sken har börjat lysa igen.
// PO
Det känns så nu i alla fall.
Av alla motgångar jag har varit med om så känns det annorlunda för första gången.
På något sätt har jag helt enkelt börjat inse, kanske det svåraste för alla människor, att man inte kan påverka det som ligger utom ens räckhåll.
Att det inte är värt att lägga energi på det som man ändå inte kan göra något åt.
Tro mig. Jag kommer att få ett och annat steg bakåt men det spelar ingen roll nu.
Jag mår skitbra, alltså mentalt positiv.
Nacken är som den är, den är där och den blir jag aldrig av med. Och det spelar ändå ingen roll. Det kan inte skugga min positiva känsla som jag har nu ändå.
Jag har en person jag vill tacka lite extra och det en väldigt speciell tjej.
Vi träffades för ett litet tag sedan och hon har levt med värk längre tid än hon har varit utan värk.
Otroligt! Hon har nått ett stadie där en acceptans finns, Beundransvärt.
Jag har kanske inte nått ända dit, men jag är på god väg.
Självklart betyder min familj så oerhört mycket. Min älskade syster som är en stark människa med sin fantastiska stöttning och en axel för mig att vila emot. I love u siss.
Alla andra runt mig som finns där betyder väödigt mycket.
Jag har som sagt börjat med LCHF och det är riktigt kul att laga mat. Det har alltid varit roligt men nu kan man hälla i det där extra goda som man normalt inte gör.
Jag vill testa detta och se vad som händer med min vikt.
Som sagt, det gäller att hitta fokus på något annat och min övervikt känns som ett rimligt mål.
Det ska bli kul att se vad som finns där under. Jag får erkänna att jag har varit ganska vältränad innan. Så det ska bli intressant att se hur mycket som är kvar. I och med att jag aldrig har använt otillåtna medel utan kört stenhårt så får man, vad man kallar, kvalitativa muskler. Har man använt steroider och slutar träna så omvandlas musklerna till fett.
Jag har latat mig till min övervikt.
Kanske tvättbrädan tittar fram igen ;-)
Hahaha...vi får se.
Jag pratade med sköterskan i Lund idag. Till och med efter vårt samtal, som var väldigt givande, så kändes allt så positivt. Hon meddelade att min läkare, som hade sagt att undersökningarna skulle göras innan jul, erkände att han inte kom ihåg vad han hade sagt och mer eller mindre bad om ursäkt för detta missöde. Efter samtalet så kände jag att: Det som händer, det händer. Jag kan ändå inte påverka det.
Just nu sitter jag framför en tänd brasa i braskaminen med TV:n i ett lätt brus i bakgrunden.
Jag mår bra och gatlyktans sken har börjat lysa igen.
// PO