En pappas plats i rymden

Fick precis ett meddelande från blogg.se där dom nu ska starta upp en slags Tradera-variant via bloggen!!
Man kan fritt annonsera via sin blogg om man har ett par brallor som man vill bli av med.
Alla får ha sin egna synpunkt på detta men personligen tycker jag det är skit!
Jag anser att det redan finns så många "sälj-dina-prylar" sidor på nätet redan.
Tack och lov så är ju valet fritt om man vill ha det så.
Jag vill inte, och tänker inte göra det.
Man skulle kunna tro att som sjukskriven så borde jag vara väldigt "penga-kåt", om Ni ursäktar min franska!!
Men faktiskt så är jag inte det.
Ok, hallå!! Men PO, om du vann 10.000.000 miljoner, skulle du inte vilja ha dom då!!!???

Självklart skulle jag det. Jag är ju inte dum i huvudet! Oddsen, mina vänner.
Men vi funkar olika allihopa.
Man är vad man gör sig till, och jag har aldrig varit någon avancerad människa.
För att göra flera påståenden till ett kort:
Att mina nära och kära får behålla hälsan före en lång diskussion om vilka tapeter eller färger det borde vara där eller där.
 Att pengarna räcker så det finns mat på bordet och kläder till Anna och barnen.
Jag funkade likadant innan hustru, barn, bilolycka och epilepsi.

Jag tar hellre en kram av någon än att jag får 100 kronor.
På samma gång får jag ge en annan en kram.
Då har man ju delat något tillsammans.

Många har tex frågat mig om jag inte ska satsa på att tjäna pengar på min musik.
Men jag har inte den ambissionen.
Jag kan tänka mig att skriva musik till andra då musik är mitt stora intresse.
Ingen kan se in i framtiden och tur är väl det.
Livet är vad vi gör det till.
Vissa människor lägger ner hur mycket tid som helst på att göra karriär och tjäna pengar.
Men söte tid vad mycket dom missar.
Det kan jag skriva under på.
Man lever bara en gång.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.
Bli hur djup som helst.
Men det kan vi ta en annan gång.
Nu ropar Gabbe på mig.

// PO

Just nu ligger lilleman Adam och sover.
Han har varit mycket sjuk denna veckan och har inte kunnat gå på dagis på hela veckan.
Han har haft över 39 c feber i flera dagar men är nu på bättringsvägen. 
Jag väntar på att barnens morfar ska komma bort och passa honom idag.
Jag ska på begravning. Återkommer till detta.

Idag är sista dagen som våra barn ska vara på dagis innan sommarlovet.
Sommarlov.
Kommer Ni ihåg?
Doften av nyklippt gräs och de små daggdropparna på varje kvist och grässtrå.
Den doften har väl aldrig varit så påtaglig, när man plötsligt har sommarlov.
Sommarlov.
Oftast kravlöst, i alla fall för oss 70-talister, till en början.
Man badar. Mina första simtag lärde min mamma mig, som var simlärare i Skärsjön.
Det var sommar det. Hur många veckor har jag inte tillbringat där, som barn.

Ett, och kanske det starkaste av mina sommarminnen är Dalarna.
Mormor Margits sommaräng.
Alla har väl sett lupiner någon gång.
Men jag kan lova att en sådan lupinäng som mormor hade på sin tomt, fanns det inte många av.
Ni kan tänka Er den doften en lätt daggig morgon. Obeskrivligt nästan.
Mina föräldrar har aldrig haft gott om pengar.
Dom jobbade hårt för att nå en liten dröm.
Pappa byggde en swimmingpool 1982 ( tror jag det var ).
Det är också ett sommarminne. Tror jag har bloggat om det tidigare men jag kan inte komma ihåg alla inlägg.
Lyxen av att ta sig ett morgondopp efter frukost.
Eller efter att man har idrottat som barn.
Jag är uppväxt i en liten by norr om Karlskrona, som heter Fridlevstad.
Där var egentligen alla somrar, sommar.
Det fanns egentligen alltid något att göra.
Man lekte med kompisar, tränade fotboll i den lokala klubben F GOiF.
Man kollade på film hemma hos någon om det regnade.
Eller så spelade man spel. Risk tex. Eller kortspel.
Min mormor flyttade ner från Dalarna, mer noggrant Ornäs, oj, jag kommer inte ihåg när det var!
Märkligt.
I alla fall. Jag och mina kompisar spelade väldigt mycket Yatzy hemma hos henne.
Det var faktiskt mina kompisar som föreslog att vi skulle göra det.
Inte jag. Fast jag ville det lika mycket som dom. Men det är anmärkningsvärt.

Det fanns inte så mycket trafik i byn vilket gjorde att man kunde vara ganska orädd.
Vi kunde cykla till varandra utan några större bekymmer eller ge oss av till några av dom närliggande sjöarna.
Själargölen.
Bågsjön. fast dit var det ganska långt att cykla, men vi gjorde det.
Ju äldre man blir, desto mer "vaken" blir man ju. Uppmärksam på världen utanför byn.
Mycket hände i den byn på min tid som barn och tonåring.
Egentligen bara bra saker, men lite dåliga saker också.
Världen utanför byn blir ganska påtaglig när ens kompis dör.

Så till dagens begravning,
Jag kände inte dom två så bra.
Mest den ena av dom. Fast bara på en ledaraktig nivå.
Man hälsade på varandra när man möttes. Småpratade lite ibland.
Men nästan de flesta av mina vänner hade en ganska nära relation till dom.
Därför går jag på begravningen idag.
Mest som ett stöd för mina vänner och mycket av respekt till den som en gång var en slags ledare för mig. 

Det var ett svängigt inlägg idag.
Men det bygger på två ganska uppenbara situationer i livet.
Liv och död.
Bra och dåligt.
Positivt och negativt

Från den skyddade tillvaron av att vara barn på sommaren i en liten by norr om Karlskrona till hur stor världen utanför blir när ett trauma inträffar.
Det sker varje dag.
Jag finner styrka i att många gånger återvända till det som en gång har varit.
Varför?
Jo, för att jag hittar saker som gör mig glad, som gör mig ledsen, som gör mig påmind om hur lyckligt lottad jag är idag.

Jag tänkte avsluta med några väl valda ord.
Men jag kan inte komma på något.
Så jag säger bara.
Gör något bra varje dag, om än något litet.
Carpe Diem.

Fånga dagen.

// PO

Satt och tänkte lite nu på morgonen.

För några år sedan, tror det kan ha varit 5 år, så var Gabriel nyfödd, jag var sjukskriven och Anna var mammaledig.
Jag hade fått ganska klara direktiv av min läkare och min sjukgymnast.
Hälsa och motion.
Anledningen till min sjukskrivning vid det laget var ju givetvis min whiplash.
Som vanligt så har jag alltid varit morgonpigg. Så även då som nu.
Fast på senare tid blivit väckt av värken.
På vårkanten/försommaren så tog jag min morgonpromenad runt 05.00.
Helt ensam ute och solen på väg upp.
Ljuvligt.
Detta kallar jag för fas 1. Någon form av återgång och rehab. Ett hårt kämpande för en lite bättre tillvaro.
Men efter allt som har skett fram tills idag, har jag så ofantligt svårt att finna tillbaka till den brinnande känslan och viljan.

Jag vill, men det är så fruktansvärt motigt. Jag var på gång för ca 2 månader sedan,
sen blev det dags för inläggningen i Lund.
Strax efter utskrivningen så fick jag den där förkylningen som halva Sverige dras med idag. 3½ vecka med hosta och snor. Fy f-n!
Kunde inte, orkade inte röra på mig.
För 2 månader sedan var jag på gång. Jag kunde till och med jogga korta sträckor.
Sakta och försiktigt givetvis, men jag gjorde det.
Jag blev inte direkt sämre, men ont gjorde det givetvis.
Jag kände mig levande på något vis.

Och så är jag där jag är idag.
Jag har något så fruktansvärt ont.
Varenda dag. Jag får ta fart för att jag ska ta mig ur sängen på morgonen.
Sitta på sängkanten en lång stund innan jag kan ställa mig upp. Vänta en stund till för att orka böja mig ned och ta upp kläderna som ligger på golvet.
Sedan staplande ta mig ner till köket för att göra frukost till Anna och barnen.
Fas 2.
Hur hittar man motivationen att ta sig tillbaka igen för att sedan få lika ont igen.
Jag har kört fast lite där, i det "tänket".

Det är lite mycket just nu och jag vill göra allt på en gång.
1. Bli fri från epilepsin och med det slippa alla mediciner.
2. Få köra bil igen
3. Kunna fokusera på att hantera värken
4. Sist men absolut inte minst. få börja jobba igen.

En liten bov i dramat är förmodligen medicinerna.
Dom ställer till det i huvudet på mig så jag ibland blir riktigt orolig.
Som i onsdags.
Fy f-n...jag vet inte om jag orkar skriva det här.
Det gör mig så otroligt ledsen.
Varje onsdag så publicerar vår lokala tidning alla nyfödda barn som har anlänt under den föregående veckan.
Jag och Anna sitter och pratar lite allmänt om vilka vi känner igen osv när jag ställer frågan:
-" När är B och L planerade att få barn"?

Anna tittar länge på mig.
Jag fattar ingenting. Varför tittar hon på mig sådär?
-" Men snälla PO, dom fick ju Mille i vintras!!
- "Vi var ju på dopet för inte så länge sedan"!

Det stynget i huvudet. Ni vet när allt känns som om det bara spricker till i hjärnan.
Jag fattar absolut ingenting. Det tar mig flera sekunder. Först trodde jag inte henne.
För en bråkdel av en sekund så blev jag nästan förbannad på Anna för att hon försökte lura mig, sedan så blir allt lite, lite klarare.
-" Va fan är det som håller på att hända", säger jag och begraver ansiktet i mina händer och börjar gråta.

DETTA ÄR INTE JAG!!!!!

B är en av mina absolut bästa kompisar. MAN GLÖMMER INTE EN SÅDAN SAK!!!!!!
SOM ATT ENS BÄSTA VÄN HAR BLIVIT FÖRÄLDER!!!!!!

Fan ta allt!
Så kändes det.

Jag kan aldrig säga det för många gånger.
Jag är lyckligt lottad som har en sådan förstående omgivning.
Många har säkert märkt en viss förändring, men dom gör ingen affär av det.

Detta är ett typsikt ämne att upp om inom epilepsi.
Mediciners påverkan av den drabbade i en mix av små anfall. Jag antar att det var så i detta fallet.
Det blir svårt att komma fram till vad som är vad i detta ärendet men försöker man inte så får man inget veta.

Jag vill även rikta ett stort tack till alla som hamnar på min blogg av olika anledningar.
Jag börjar så smått få ett litet nätverk av personer som har olika anknytningar till epilepsi.
Tillsammans hoppas jag att vi kan upplysa allmänheten om denna märkliga åkomma.
Förvånansvärt få människor vet hur man tacklar ett epilepstiskt anfall eller vet vad epilepsi är. 
Jag köpte nyligen en bok som heter kort och gott. En bok om epilepsi.
Det är en faktabok som berättar om allt vad man idag kan om epilepsi. Både vetenskapligt och medicinskt.
Jag har tidigare nämnt att jag ska skriva en bok om epilepsi.
Den kommer nästan uteslutande handla om hur en person med epilepsi uppfattar sin omgivning.
Allt från hur man blir bemött till andra djupa funderingar. Jag är övertygad om att dom flesta bär dessa tankar inom sig. Fast dom ligger i dvala, djupt undanstoppade.
Jag hoppas att Ni vill hjälpa mig med detta genom att ge feedback och era egna tankar.
Boken eller häftet vill jag ska hamna hos olika instanser. Allt från kommuner i Sverige till polisstationer, väktarföretag, bussbolag. Ja, i princip överallt.
Det kommer att ta lite tid då jag själv fortfarande är i inledningsstadiet av min epilepsikirurgiska utredning.
Frustrerande tid, men jag lär väl mig hantera detta också.

Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare men som Ni vet så går hälsan i toppar och dalar.

Mvh PO

För 10 år sedan, vid denna tidpunkten var jag ganska nervös.
Jag visste vad som skulle hända under den kommande dagen, men inte hur det skulle hända eller hur det skulle gå.
10 år.
Tiden går så fort.
Alla säger det och upplever det, varje dag.

19 juni, 1999.
Bröllopsdagen.
Hela dagen var egentligen som en slags dimma fram till vi satt på Bryggarberget och fattade att vi just då var make och maka. Solen värmde och vi drack lite bubbelvin. Frida, som var tärna, satt med oss och givetvis min bestman, tillika svåger, Henrik.
All nervositet släppte och för min del så kunde jag göra små återblickar ur vad som hade hänt under dagen.
Henrik passade upp mig hela dagen och var exemplarisk. Han lagade mat till oss, han hjälpte mig med fracken, och jag hjälpte givetvis honom också. Inte helt lätt det där om man aldrig har burit någon innan.
Han gjorde mycket mer, precis som en bestman ska göra.
Det jag reflekterade mest över var nog mitt framträdande.
Jag hade sagt till Anna, den dagen jag friade till henne, att jag skulle sjunga för henne på vårt bröllop.
Jag berättade också att jag inte skulle säga vilken låt det skulle bli. Det fick bli en överaskning.

Pappa hade precis sjungt för oss innan det var min tur. Han sjöng "En sång om oss", som Peter Jöback har framfört.
Jag knep med hela kroppen för att inte börja gråta. Han sjunger så otroligt vackert.
Hade jag gjort det så hade jag förmodligen inte fixat mitt framträdande.


Min hustru är alltid vacker. Men just då, just där, när hon stod alldeles själv framför altaret vänd mot mig och åhörarna, stod tiden still. Jag tappade nästan andan.
Frys bilden av en vit duva som precis har fått luft under vingarna, så ser Ni henne.
Hon stod där och höll i den vackra buketten.
Allt var tyst.
Mina fingrar skakade framför tangenterna på flygeln.
Jag sjöng från hjärtat, jag visste inte då hur det lät men jag sjöng, och hon grät.
Just då var det, det största jag någonsin hade varit med om.
19 juni 1999.

Anna.
10 år har gått.
16 år allt som allt.
Vår låga brinner fortfarande.
Genom dom stormar som vi har gått igenom, som vi har hållt om varandra i så finns det nog ingenting som kan blåsa ut den. Att dela glädje och sorg med dig.

Tack Anna för att jag får vara din.
Jag älskar dig.

Din PO

Det blir det om man samlar en hel hög med papper från alla möjliga instanser och måste få ordning på röran.
Försäkringskassan, bankpapper, deklarationspapper, osv osv osv osv......
Jag ska ärligt talat säga att jag är totalt värdelös på att hålla ordning på mina papper.
Det är precis som en barriär byggs upp så fort man har läst igenom pappret.
Jag öppnar kuvertet, läser igenom det och sedan lägger jag det på en hög bland de andra.
Jag använder försvarsmekanismen, förskjutning, förmodligen.

Bort med skiten!!
Jag har nog med problem!!!!

Det funkar inte att göra så.
Därför sitter jag här nu med en hel hög av papper som första ska sorterasi olika högar. Sedan måste jag hitta rätt pärmar där dom ska in i.
Just nu bloggar jag för att få en naturlig paus.
Och få rymma bort från den påtvingade återblicken som detta innebär.
Papper från min jurist. "Vi kan inte göra mer nu, PO"

Försäkringskassan: " Din ersättning blir....pga den och den paragrafen" ( skriven 1971, eller nå´tt )

Jag beundrar människor som har en sådan organiserad tillvaro och vardag som gör färdigt saker med en gång.
Det är egentligen ganska tragiskt att jag inte kan göra det. Jag är ju för f-n hemma nästan hela dagarna.
Vad gör jag egentligen?
Jag tänker, det kan jag säga. Jag analyserar alldeles för mycket, tror jag.
Jag rymmer bort från många jobbiga saker.
Det är jag förmodligen inte ensam om att göra, men ändå.
Jag ser många jobbiga saker i vitögat och backar inte en millimeter.
Nu är det mig det handlar om.
Jag sitter här i min självömkan en stund.

Whiplashvärken har bråkat  mer än vanligt med mig sista veckan.
Kanske därför jag ynkar mig lite.
Ibland blir det så.
Ärlighet varar längst.

Nu har ynkat en stund.
Just nu lyssnar jag på "Close my eyes forever" med Lita Ford och Ozzy Osborne.

citat:

"If I close my eyes forever, will it all remain unchanged"
"If I close my eyes forever, will it all remain the same"

Nej, det gör det inte.

Man kan inte rymma, bara förändra så gott det går.

// P

Hur många gånger hörde jag inte det?
Hur många gånger har jag inte retat någon för det?
Jag skäms när jag tänker tillbaka på den tiden.
Man skulle spela häftig och hänga på dom äldre grabbarna. Det märkliga är att det har egentligen aldrig legat för mig.
Det där att låta mig påverkas så mycket av andra människor.
Jag gick ofta min egna väg pga att jag själv var utsatt för mobbing pga av min stamning och annat. Men jag kanske ville känna en grupptillhörighet för det tillfället.
Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.
Det var så enkelt egentligen. Så riktigt och viktigt.
Barn vet inte alltid bäst, det kan vi ju konstatera. Föräldrar kanske inte tänker på det eller tänkte på det heller.
Men fakta kvarstår. Det kan rädda liv.

Cykelhjälm.

Jag kom att tänka på det när jag cyklade med Gabbe på uppfarten här hemma igår.
Strax efter skulle jag cykla vidare till en kompis för att kolla på matchen mellan Sverige och Malta.
Den här bloggtexten växte fram under turens gång.
För det som hände har präglat min syn på det sedan den dagen.
Då fanns det ju ingen cykelhjälm i världen som hade kunnat rädda honom. Det finns det förmodligen inte idag heller.
Träffen av bilen var så fatal att hjärtat inte orkade slå så länge.
Men han levde i 18 minuter efter smällen.
Jag vill tro att det hade med hjälmen att göra och hans fysiska styrka.

Jag har en del vänner som inte använder cykelhjälm. Jag har frågat dom varför. Men egentligen inte fått något riktigt svar.
Jag vet varför. Jag är inte dummare än så.
Dom skäms och är fortfarande rädda för att bli retade för det. Även i vuxen ålder.
Det är märkligt hur en sådan simpel sak kan sitta så rotat i kropp och sinne.
Men det jag inte begriper är hur man som förebild till sitt/sina barn inte gör det rätta.
Ska barnet ha cykelhjälm ska föräldern ha det.
Eller hur?

Jag vet att en del av Er läser detta, mina riktigt nära vänner, som kan känna sig berörda av detta inlägget.
Jag skriver detta av kärlek till Er och även Ni andra.
Ta tag i det.
Gör det enda rätta.
Bli en förebild för alla barnen ni möter och ser.
Gör det med stolthet.
Åk och köp en cykelhjälm så fort du kan.

Jag tänker på dig varje dag, Björn.

Mvh Sköldpaddegängets ledare,

//PO

ps: Detta berör ämnet epilepsi också. Ett anfall kan komma när som helst. Även er som medicinerar med rätt inställd medicin. ds 

Idag är en seg dag.
Jag känner mig instängd. Hur är det möjligt egentligen, när man bor i ett hus?
Jag hade en del planer idag som gick i stöpet när jag tittade ut genom fönstret efter frukost och morgonrutiner.
Regn!!
Nu kunde man ju kasta in ordspråket: "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder"!
Yeah, right!! Inte idag kan jag lova.

Instängd är ett ganska beskrivande ord på hur jag känner mig gentemot, nu rådande tillstånd.
Folk bryr sig om mig. Jag försöker ta till mig allt som andra ger. Intresse, frågor om hur jag mår. Hur allt funkar osv.
Ibland blir det för mycket. Nu låter jag j-vligt otacksam och jag vill verkligen inte att det ska framstå som så, men jag vet inget annat sätt att uttrycka mig på.
Jag orkar ibland inte prata om "sjukdomarna" jag har.
En del bekanta, OBSERVERA: inte nära vänner eller vänner till familjen, kommer fram och undrar hur allt står till. Oftast på stan eller dyl. Det ter sig väl ganska självklart, men hur många gör det av ren skuld, som en artighetsfras, men är egentligen inte ett dugg instresserade. Direkt efter dom har ställt frågan så tittar dom på en för att sedan flacka iväg med blicken och då märker man hur ointresserade dom egentligen är.
Ni vet en sån där fråga man ställer till alla.
-"Hur är läget?"
Vad ska jag svara på det, varenda gång?
Mitt svar har numera gått över till - Under omständigheterna bra.
Eller, skämtsamt: "-Skitbra! ( och en liten blinkning )
Man kan nästan se i ögonen på den som frågar att, -" Bara han inte drar ut på det".
Misstolka mig inte nu. Snälla.
Det kanske bara är vanligt svammel av mig på grund av den tristess som nu råder.
Jag är förmodligen bara inne i en liten svacka.
Dom genuint intresserade får ett ärligt svar där jag försöker att inte dra ut på det hela.
Dom genuint intresserade har följt med mig och då räcker det med en liten uppdatering.

Det känns som om detta kan vara en ganska bra sak att ta upp här.
För jag tror att många av Er har eller har haft samma funderingar eller samma känsla.
Alla kommentarer som kommer in här är ovärderliga.
Ni kan inte ana hur mycket det betyder för mig.

Jag såg en film igår.
The man from earth.
Den utspelar sig i ett rum i en stuga uppe i bergen. En man ska flytta från orten han har bott i efter 10 års arbete, men hans kollegor överraskar honom med att göra en liten avskedsfest. Alla vännerna inklusive mannen är lärare inom fysik, historia, kemi osv.  Filmen är egentligen bara en lång dialog, men en väldigt intressant sådan. Jag vill inte avslöja något om filmen utan jag tycker att Ni ska se den. Den är riktigt bra.

Som avslutning på dagens blogg vill jag skicka en varm tanke till några av mina vänner och närstående, vars båda föräldrar/svärföräldrar nyligen har gått bort.
Jag sänder min tanke till barnen med respektive och inte minst barnbarnen.

// PO