En pappas plats i rymden

Hej!

Vilken soppa det är.
Efter nära på en kollaps här hemma igår så har en del  saker rätat ut sig.

Efter mycket om och men så ska vi genomföra ett möte den 4:e januari, där min chef, min kurator, handläggaren på f-kassan och Dr Lars Brattström ska medverka för att reda ut hur min närmsta framtid kommer att se ut.
Det känns väldigt ovisst då min arbetsgivare inte har något jobb att erbjuda mig för tillfället.

Så på den fronten så vet jag inte riktigt vad som ska hända.
Jag känner mig ganska rädd. Eller orolig kanske man ska säga.
Det kommer på något sätt lösa sig. Det jobbiga är att inte veta hur.
Förhoppningsvis så får jag med mig mer uppgifter till mötet med Brattström den 4:e januari, om vad som ska hända framöver i Lund.
Läkaren kanske kan ge mig någon form av framtidsutsikt.
Jag hoppas det. I alla fall så att Brattström kan få dom uppgifterna.

Än en gång. Jag är absolut inte rädd för att börja jobba igen. Jag skulle bara vilja ha en medicinsk förklaring till vilka jobb jag kan ta utan att påverka den arbetsplats negativt som i så fall kommer. Som kan acceptera dom biverkningar jag har.
Jag har alltid varit den typen som har velat avsluta en sak innan jag påbörjar något annat.
Tex. Först utredningen i Lund. Hur ser mitt liv ut efter det? Ut efter dom uppgifterna letar man sedan efter en permanent lösning vad gäller arbete etc.

Men det funkar väl inte så nu med f-kassans nya regler. Om jag ställs till arbetsmarknadens förfogande så är jag som vem som helst. Om jag har förstått det rätt. Ingen har i alla fall upplyst mig om något annat. I så fall, om dom hittar ett jobb i en annan stad så måste jag ta det. Thats it!
Brattström sa att det finns många som jobbar som har värre epilepsi än vad jag har ( lite spydigt ska tilläggas) med en anpassad arbetsplats och anpassade arbetsuppgifter. Där finns inget att säga emot.
Men det gäller kanske dom som har haft ett jobb många år och som har en trygg arbetsplats.
Han står förmodligen under en väldigt stor press från f-kassan men det skulle han väl aldrig nedlåta sig att erkänna.

Jag går här hemma och smågråter lite mellan varven men det är väl en ganska sund reaktion när proppen gick ur igår.
Det är mycket att tänka på nu.
Jag ska på en begravning på torsdag där en 19-årig pojke omkom i en bilolycka för ett tag sedan. Bara en sådan sak tar på krafterna.

Men som min kuratorn har lärt mig:

Det är bättre att lägga energi på det man kan påverka än att slösa den energin man har på saker man inte kan påverka och ta en sak i taget.
Svårt. Men man ska aldrig sluta försöka.

Många i min närmsta omkrets undrar när alla motgångar ska ta slut.
Kan man påverka det?
Motgångarna?

Jag tror inte på gud. Jag har gjort det innan. För länge sedan, innan min bästa kompis Björn dog, 17 år gammal. ”Gud ger och Gud tar”. Jag köper inte det.
Jag vet nog inte vad jag ska tro på. Kanske att en del människor har det där lilla extra att på egen hand vända något ont till gott.
Att vända misär till framgång.

Det var någon som sa att jag ska sluta tänka på alla andra och istället koncentrera mig på mig själv.

Hur gör man det när man alltid har varit sådan?
Vara lite egoistisk. Att mindre vara andra människor tillaggs.
Kanske mer menat som att man ska tänka på sig själv.

Min mamma sa att det är enklare för en egoistisk person att bli omtänksam än tvärtemot.
Det kanske stämmer. Jag vet inte.

Allt har väl en mening. Min kanske är att försöka vara stark. Tänk om man kunde få betalt för att vara det.

Jag har alltid sagt att pengar är ett nödvändigt ont. Det är det kanske. Men jag skulle vilja ge tillbaka så oerhört mycket till alla som stöttar mig konstant. Tänk att få ge min fru något så enkelt som en spa-weekend. Eller en jättestor trerätters middag på en jättefin restaurang för min släkt och alla mina nära och kära.

Det vore något.

Man ska inte ta ut något i förskott. En dag kanske jag kan köpa en ny bil åt min fru. Det skulle verkligen behövas. En dag kanske jag kan köra bil igen.
Även om jag skulle vara anfallsfri i ett år så skulle jag aldrig, i dagsläget, tillåta mig själv att göra det med alla dom medicinerna jag har i kroppen. Biverkningarna är för många. Min okoncentration. Dimsynen, inte minst, mm.
Då säger ni kanske: Vad är det för trams! Det är klart att du kan köra bil igen! Men än så länge har jag inte kört bil på snart 2 år. Jag är realist och jag vet att det kommer att dröja ett tag till. Om allt går som jag vill så kommer jag att köra bil igen. Banne mig.

Tycker jag synd om mig själv?
Ja, lite faktiskt. Jag skäms inte för att säga det. 
Nu vankas Jul och Nyår.
Jag ska innerligt försöka njuta av detta.
Det blir mycket lättare med familj och vänner.

Jag skriver detta för att jag känner att jag behöver det.
Tack för att du lyssnar.

// PO