En pappas plats i rymden

I måndags var jag så kallad till Företagshälsan för en presentation av svaret på utredningen jag nyligen gick.
Deltagande under mötet var jag, läkaren och min kontaktperson från försäkringskassan.
Läkaren öppnade mötet med att helt enkelt läsa innantill vad dom hade kommit fram till.

Inte särskilt överraskad blev jag av att det svaret dom hade kommit fram till innebär att jag inte behöver göra någon förändring vad gäller arbetskapacitet.
Alltså: Svaret var helt enkelt att deras bedömning var att jag inte kan jobba mer än 50 % i dagsläget.
Läkaren trodde dock att jag kanske, kanske inom en 2-års period, kanske kunde komma upp i några procent mer.
Men inte som så mycket som 75 %.  Kanske 55-60 %.
Således kommer jag, förmodligen, att få fortsatt sjukersättning på 50 % i 2 år framöver. Sedan blir eventuellt dags för en ny utredning
Och här kommer det "roliga".

Jag trodde i min vildaste fantasi att denna utredning jag nu har gått, skulle ligga till underlag för det beslut som ska tas angående vidare sjukersättning. Att försäkringskassan helt enkelt använder utredningmaterialet och läkarutlåtandet.
Så igår fick jag ett brev på posten.

Följande stod att läsa, dock inte ordagrant men väldigt liknande:
"Påminnelse - Om du fortsättningsvis vill ha sjukersättning så måste du fylla i en ansökan och bifoga ett nytt läkarintyg som bekräftar att du är i behov av det." Om detta inte inkommer innan 1:a december antar vi att du inte önskar vidare sjukersättning och avskrivs därmed."

Men vad ända in i glödheta......!!!!!!!!!!!!!!!!

Inte helt oväntat greppar jag telefonen och ringer upp den som skickat brevet. Givetvis finns inte hon på plats och jag får då prata med en av hennes kollegor. Jag frågar då om varför jag får detta brevet då jag precis har gått en 3 veckor lång utredning??!!
Till svar får jag att det inte är samma sak, och att utredningen är endast till för att se vilken arbetsvilja och arbetskapacitet man har.
Då känns det lite som man trodde. Att försäkringskassan helt enkelt jagar mig och inte litar på mig. 

Och som svar på tal och jag citerar: "-Om du fortsättningsvis vill ha sjukersättning"................VILL HA? VILL HA??!!!!
Jag vill f*n inte ha någonting som har med värk eller försäkringskassan att göra.
Jag har inte VALT att må som jag gör, jag kan inte göra ett endaste j*vla val vad gäller min kropp. 
Har dom ingen kommunikation på det där bygget eller?!
Skulle dom inte kunna använda mitt läkarutlåtande som jag fick via utredningen?!

Jag blir så upprörd!! Ni får ursäkta det grova språket men jag hoppas ni förstår hur jag känner det.

Som avslutning, och jag svänger lite här, så har jag en ganska bra dag idag. Sovit hyffsat inatt, barnen var på gott humör imorse och dom kom iväg bra till dagis. Jag har fått lite pappersjobb gjort på förtmiddagen och allt rullar på.

Men det blir lite smolk i bägaren när man tänker på f-kassan.

Jag hoppas att ni mår bra och att ni inte behöver ha med f-kassan att göra.

Så är det.


// P 

Tanken börjar sjunka in allt mer.
Tanken cirkulerar hela tiden och den blir mer och mer verklig.
Jag kan inte vara den pappa jag vill vara till våra barn.
Bara en sån skitsak som följande:

Jag glömde åka och handla innan idag på förmiddagen, efter att jag hade lämnat pojkarna på dagis.
Jag hade enbart i huvudet att jag var tvungen att få tag på min kontaktperson på försäkringskassan.
Och så satt jag i telefon halva förmiddagen, sedan gjorde jag fint i köket och efter det räckte inte tiden över till särskilt mycket.
Och då tänker PO. Jag kan handla efter jobbet.
Men nä, se det kan du inte, för du ska hämta barnen.
Jamen, barnen kan ju följa med.
Nej, tyvärr kan dom inte det, hur gärna du än vill, för du klarar inte av det, om du inte vill ha mer ont än vanligt hela kvällen, det vill säga!!!

FAAAAN!!!

Det känns väldigt tungt just nu, men det kommer att bli bättre. Jag känner mig själv så pass bra så jag vet det.
Men ändå, jag kommer inte bort från det faktum att jag inte får vara den pappan jag skulle vilja vara.

Jag älskar min familj sååå mycket.

Ett bittert inlägg idag också. Men det känns så otroligt skönt att få skriva av sig här.
En direkt ventil som man tömmer genom ord och tankar.

Tack än en gång för att ni lyssnar.
Om någon av er är i  en liknande situation så tar jag gärna alla tips jag kan få om hur man kan göra för att  tackla detta.

Än en gång, tack för att Ni lyssnar.

// P

Igår var jag hos läkaren, för det inplanerade samtalet angående mina mediciner och varför värken har blivit sämre.
Han, läkaren, börjar med att säga:
- Du har klarat dig såhär långt, alltså det var länge sedan du var här sist? Menandes att han inte var ett dugg överaskad av att se mig där, i just detta ärendet att jag mår sämre.

Jag berättar om mina symptom och hur jag mår, hur min vardag ser ut, arbetet, hemma osv.
Då säger han:
Det måste ske en förändring PO. Och att öka på din medicinering är inget alternativ, för att det slutar med att vi måste söva ner dig för att du ska slippa smärtan.
Jag svarar då: Bara du inte ber mig jobba mindre, för det finns ingen fysisk eller psykisk belastning på jobbet. Det funkar perfekt.
Han svarar: Det är inte alltid man måste sjukskriva sig från jobbet, PO.
Din kropp klarar inte av den typen av stress som du har hemma.

Och då säger han dom orden som jag innerst inne har vetat ett tag men absolut inte vill erkänna för mig själv.
- Arbetet med hemmet och era barn är en tung sysselsättning. Det är det även för en frisk människa.

Nu är det liksom svart på vitt. Jag kan inte ta hand om mina barn som en vanlig pappa kan göra.
Och det är en oerhört stor sorg jag känner inombords.

Hur gör jag nu då, innebär detta att Anna måste gå ner i tid och på så sätt hjälpa mig med barnen, frågar jag honom.
Han svarar: Jag blir inte örvånad om det slutar på det sättet, att Anna får gå ner i tid. Du kan boka in ett möte med försäkringskassan och be om ett samtal, sedan tar man ett möte med er bvc-sköterska där jag även är med. Det är oerhört viktigt att ni pratar om det här hemma. Sådana här situationer kan lätt ta död på ett förhållande.

Jo, jag förstår det, svarar jag.

Sedan pratade vi om mina terapisamtal. Han avrådde mig från att prata med en psykolog och istället rådde han mig att ta kontakt med en kurator istället med motivationen att ibland kan en psykolog förvärra situationen. Och det håller jag med om.

Efter det gjorde vi en undersökning.
Han tog blodtrycket på mig och tack och lov så har det blivit bättre. 130/80. Som det ska vara.
Däremot sa han, när han undersökte nacken och ryggen att:
- Så här ska inte en rygg se ut om man är 32 år gammal. Dina muskler börjar förtvina här uppe runt nacke och skuldra. Men det är inte så konstigt eftersom du har en otrolig anspänning här runt nacken, konstant.
Inte direkt jättekul att höra. Han sa till mig att fortsätta med sjukgymnastiken och träningen.

Han ändrade dock medicinerna lite granna.
Jag har fått en tablett som heter Tiparol retard som är långtidsverkande och som jag ska äta 2 ggr per dygn.
I skrivande stund känner jag ingen större verkan av den men det kanske måste gå en tid innan man gör det.

Mamma ringde igår och ville kolla hur det stod till. Hon grät för att hon tycker så synd om oss.
Igårkväll pratade vi igenom det, jag och Anna.
Slutade med att vi grät. Anna för att hon bara önskade att allt skulle vara som vanligt, och jag för att det känns som om jag bara ställer till allt.

Vi ska fixa det här.
Det måste vi.

// P

....är inte roligt, men det är dock vad vi har gjort i helgen!

I fredagskväll var vi bjudna till goda vänner och åt tacos, underbart gott, drack starköl och tequila.
Tequila är väl egentligen inte min starka sida men med salt och citron blir det inte så dumt. Och till tacos så var det inte dumt alls.
Sedan vandrade vi hem i höstmörkret med barnen nerstoppade i vagnarna, påbylsade med overaller.
Vi nattar barnen och sätter oss framför tv:n och myser.

Jag vaknar 05.00 av att Gabbe utför ett läte som kommer från avgrunden.
Båda pojkarna ligger mellan oss i våra sängar.
Sedan kommer det.....
Gabbe kräks ner lillebror som ligger och sover tungt bredvid honom.
Kaoset är ett faktum.
Gabbe gråter hejdlöst mellan kräkreflexerna och pappa springer runt halvnaken och letar efter spann och handdukar.
När kaoset har lagt sig och kräket hart avtagit, så ligger jag bredvid Gabbe på hans madrass. Han ropar piggt och vaket: "- Mamma, jag mår bra nu! "
Vi hyschar ner honom lite lätt och säger att det fortfarande är natten och att vi försöker sova lite granna till.
Vi stiger upp ca 07.30 och förbereder för frukost. Gabbe säger att han mår bättre men efter en stund så kommer kräket igen. 
Samma reaktion nu. Han kräks och mår nästan genast bättre.
Vid lunchtid cyklar bort till barnens mormor och morfar som, på natten, kommit hem från en resa till Ungern.
Vi hinner knappt få av oss kläderna förrän Gabbe kommer ut i köket och är alldeles ledsen och förtvivlad.
Mamma frågar vad det är och i samma andetag börjar han tok-kräkas på köksgolvet.
En total tömning.
Pappa PO sliter fram en hink, vatten, skurmedel och trasa och börjar torka.
Kräket avtar och hans lilla mage börjar bli lite gasig.
Kvällen förlöper lugnt och stilla. Barnen somnar och mamma och pappa myser framför tv:n.

Söndagen börjar med diaré för lilla Gabbe. Han mår bättre efter en stund men är oerhört sliten.
Han somnar en stund på eftermiddagen och är utvilad och pigg efter det.
Detta medför att kvällen inte blir som den brukar.
Gabbe kan absolut INTE somna.
Han är så otroligt pigg. Trots att han lyder vår uppmaning om att blunda och försöka slappna av, så rör han sig konstant och viskande pratar lite för sig själv, leker flygplan med händerna. Och jag kämpar febrilt med att inte börja skratta.
Efter 40 minuter, och då är klockan 20.50, så säger jag med lite "pappamyndig-röst" att nu får du försöka sova själv.
Jag går ner och mamma har gjort varma mackor som vi äter framför tv:n.
Efter 20 minuter hör vi bekanta små steg på övervåningen, som fortsätter ner en bit i trappan.
Vi går ut och kollar och mycket riktigt så sitter en liten grabb vid namn Gabriel på trappan och småler lite.
Vi orkar inte böka så han får komma ner till oss och sitta framför tv:n en stund.
När klockan är 22.00 så har han fortfarande inte somnat och mamma går upp med honom och nattar honom och sig själv.
Jag går upp efter 10 minuter och min fru välkomnar mig med orden:
- Välkommen till familjen Taikon!
Då har Adam, i samma sekund som Gabbe somnar, vaknat och gråter hejdlöst, förmodligen efter en mardröm.
Efter 5 minuter sover de alla tre och jag tittar på dom.
Så otroligt fina allihop och dom är mina.
Jag vänder mig om öppnar boken jag läser för att försvinna en stund i fiktionens värld innan jag släcker lampan och tackar för den fantastiska familj jag har.
Det märkliga är att ingen av oss andra har blivit smittade. Fast man kanske inte ska ropa hej, förrän man har kommit över bron!

// P

Måste bara berätta om gårdagskvällen.
Hade ju ett gäng kompisar på besök.
Vi laddade inför matchen med god mat, som min älskade hustru tillagade. Kassler gryta, to die for!
Underbart gott!!
Sedan tog vi oss in till tv rummet.
Vi kokade kaffe och förberedde oss för en fotbollsfest.
En av mina vänner ropar från tv-rummet:
- "Du PO, den här bilden kan du inte vara nöjd med"!
Ååååhh NEJ!, tänker jag.
Digitaltv...gggrrrrr...

Kommer in i tv rummet och ser att bilden är helt åt he***te!
Förbannat!! Vad göra??
Vi tar beslut om att vi måste försöka fixa detta och således skickar vi upp min svåger, då han är minst,  på taket i ett försök att rikta om antennen. Detta funkar inte!
Vid detta laget är undertecknad ganska irriterad. Otroligt pinsamt att detta händer när man har bjudit in folk för att titta på matchen tillsammans.
Då drar min svåger och en av mina vänner iväg till köpcentrum Amiralen på jakt efter en antennförstärkare, i hopp om att detta ska hjälpa.
Dom återvänder med just en sådan och meckandet fortsätter.
Efter 5-10 minuter in i första halvlek börjar bilden bli hyffsad, ett litet tag.
Under hela matchens gång så fryser bilden ibland och allt blir bara "gegg"!
Som sagt, ett tag var det verkligen en cirkus med bygglampor och stegar, antennriktning och skiftnycklar!

Jag har en "wok-panna" på taket, ( parabol ) och nu funderar jag på allvar att koppla in den och skaffa ett abonnemang från viasat också och sätta upp digitalboxen till barnen på övervåningen.

Saken blev ju inte bättre av att Sverige spelar uruselt och lyckas med nöp och näppe hålla 1-1 mot Nord Irland!

På det stora hela så är det ju som vanligt...ett i-lands problem!


// P

Jo, så var det ju så att Anna fick en katt av mig för några år sedan.
Katten Malte.
Under flytten från lgh till hus så fick han bo hos Annas föräldrar.
Och där har han blivit kvar.
Dom trivs med honom och vi trivs med det.
Alla nöjda och glada.
Nu har svärmor och svärfar åkt på utomlandssemester och deras grannar ser efter katten under tiden dom är borta.
Dock sa Anna igår att vi kanske skulle svänga bort och kolla så att inte Malte har en massa bajs i pälsen runt de bakre regionerna.
Malte är en perser och perser är en väldigt hårig kattras.
Efter att jag lämnade barnen på dagis idag så svängde jag bort till min syster och blivande svåger en sväng på en kopp kaffe. Efter lite samkväm där så bestämde jag mig för att köra bort till svärmor och svärfar för att kolla till katten.
När jag öppnar dörren möts jag av en omisskänlig doft.
KATTBAJS!!
Malte har då, varit på lådan och inte lyckats lämna av det som lämnas bör, och således åkt "asa-kana" igenom hela huset. Både övervåning och nedervång, bör tilläggas.
Först skulle jag försöka lokalisera katten för att göra en kontroll av honom. Och efter en stund fann jag honom och mot hans vilja satte jag honom i badkaret för en tvagning. Han slet men jag höll i. Han blev ren skall tilläggas.
Sedan var det bara vackert att plocka fram dammsugare och levang.
Städningen tog lite drygt en timme. Och med en värkig kropp så kunde jag haft en roligare sysselsättning.

Så har min förmiddag varit.
Ljuvligt!

// P

Jaha.
Igår var jag bjuden på föreningsfesten i min hemby Fridlevstad, då föreningen skulle fira att a-laget tagit steget upp till division 4.
En av mina riktigt goda vänner Chief bjöd mig på hela tillställningen och jag såg verkligen fram emot detta.
Redan på morgonen börjar jag ana oråd då kroppen inte vaknar på sin bästa sida.
Hur som haver så åkte jag dit, vi förfestade lite. Och då syftet var att förtära lite alkohol så tog jag självklart inga värktabletter. Vi hade supertrevligt och vi tar oss till festlokalen som ligger på 3 minuters gångavstånd från förfesten.
Nu funkar ju alkohol på samma sätt som värktabletterna, alltså centralstimulerande, och min förhoppning var att den mängd alkohol jag förtärde skulle mota "olle i grind" gällande värken. Men ICKE!!!
Om alkoholen skulle uppnå samma effekt som värktabletten skulle jag behöva vara näst intill redlös och hur roligt har man då...
Förbannat också...
Så där satt jag i festlokalen, tyst som en mus, och det är ju inte direkt likt mig, med en helvetisk värk.
Slutade med att en annan riktigt god vän Ballen ringde sin syster som kunde komma och hämta mig.

Vilka underbara vänner man har som ställer upp och har en sån fantastisk förståelse för hur jag har det.
Jag kom hem, hjälpte Anna att natta barnen. Sedan skulle vi kolla färdigt på en film men ajg var så fruktansvärt trött så jag gick och la mig istället. Då var klockan 21.20.
Inte helt oväntat vaknade jag klockan 01.40 och då hade min kropp vilat färdigt. Eller rättare sagt, värken väcker kroppen och säger att:
-"Här kan du inte ligga mer! Se så, upp och hoppa!!"
Så det var ju bara vackert att stiga upp och klä på sig, gå ner och peta i mig värktabletter.
När klockan var 03.30 tvingade jag mig att försöka vila lite så jag la mig på soffan och lyckades faktiskt slumra till en stund. Vaknar 06.30 då Gabbe kommer ner och kryper upp hos mig i soffan.

Kontentan är att det känns så förbannat tråkigt att jag inte kan bjuda till när någon annan gör sig besväret att bjuda med mig på trevligheter.
Chief sa till mig igår när jag bad om ursäkt att jag aldrig ska behöva be om ursäkt för någonting gällande min kropp och  min värk. Bara att ta nya tag.
Jo, förvisso, men det lämnar en sur eftersmak ändå.
Att inte själv kunna ta kommando över sina egen kropp.
Att inte själv kunna bestämma vad man vill göra.

Så, då har jag gnällt igen på min blogg.
Förstår om ni slutar komma in här och inte vill läsa mer.
Hur upplyftande är det på en skala?
Jag ska försöka att bättra mig, men det är rätt skönt att få skriva av sig för jag gnäller inte någon annanstans än här. Visst, jag berättar för mina nära och kära hur jag har det men jag älltar inte hela tiden.

Tack för att ni lyssnar! 

// P

Kan inte låta bli att lämna mina tankar runt den fasansfulla händelsen som utspelade sig norr om Rödeby i helgen.
I pressen kan man läsa om hur den drabbade familjen fått utstå en förfärlig massa trakasserier.
Bla har deras handikappade pojke fått utstå den större delen av mobbingen.
Familjen har anmält det flera gånger men inte fått något gensvar.
Hela situationen eskalerar och pappan i familjen tar lagen i egna händer.
Antagonisterna, som tom har varit så långt in på deras tomt som utanför dörren, jagas iväg med ett skjutvapen.
En pojke dör och en annan skottskadas.
Förfärligt och beklagligt. MEN!!!
Jag sticker ut hakan och säger följande:
Jag dömmer inte pappan i familjen. Jag gör inte det.

Jag har själv varit ett mobboffer under min skoltid och yngre tonår.
Jag har blivit misshandlad och hånad. Retad och slagen.
Vid ett tillfälle blev jag nersparkad i skolan, i huvudkorridoren på skolan.
Kvidande och gråtande låg jag i fosterställning och dom skrattade åt mig.

När jag kom hem från skolan och berättade detta tog min pappa vår hund och gick ut på byn för att leta upp den som hade varit ledaren för misshandeln.
Han hittade honom inte men jag undrar fortfarande vad som hade hänt om han hade gjort det.
Föräldrar gör sånt. Jag hade gjort så om mina barn hade utsatts för något dylikt och samhället inte hade lyssnat på våra rop om hjälp.

Därför dömmer jag inte pappan, den omhändertagna mannen.


I övrigt så har vardagslunken anlänt.
Min försäkringsmedicinska utredning är genomförd och jag väntar på beslutet.
Jag mår sämre än jag gjorde innan.
Jag har ondare idag än för en månad sedan. Jag äter fler värktabletter än vad jag gjort någon gång.
Men dom hjälper. Jag får den avlastning som jag behöver.
Jag har fått lite feedback och bollning av en annan vän som också lider av kronisk värk. Tack H!
Ett av tipsen är om jag kan sprida ut medicineringen lite över hela dygnet.
Problemet är att jag inte får köra bil på dom tabletterna jag äter nu.
Och jag är tvungen att köra bil för barnen måste lämnas och hämtas på dagis.
Så mitt beslut är att ta kontakt med vår husläkare och helt enkelt göra en utvärdering på vad för tabletter som finns och vad som kan hjälpa mig att få en dräglig tillvaro.
Jag är för tillfället ganska "nere" och känner mig ofta oduglig.
Pga detta så har jag tagit kontakt med min gamla psykolog och har börjat träffa honom igen för att på något sätt tömma min "ryggsäck".


Jag tror aldrig jag har älskat min familj så mycket som jag gör just nu.
Det är precis som om man ser på sin tillvaro med helt andra ögon.
Jag hyser den största respekt för hela min familj som står ut med mig.
Jag känner mig som en belastning emellanåt fast jag vet att jag inte är det.
Men den ständiga värken sätter stopp för alla mina försök att vara kreativ och hjälpsam.
Kreativ och hjälpsam på det sättet som jag själv vill vara.

Nu är vardagen tillbaka och jag känner att jag är på rätt väg i alla fall.
Rom byggdes inte på en dag.

Jag är hoppfull och vet att allt löser sig så småningom.
Jag är fighter och viker inte ned mig i första taget.
Skam den som ger sig!

// P 

Känner mig så förbannat ledsen just nu,
Klockan är 01.00 och jag har precis givit upp att försöka sova.
Värken från nacken ut i axeln och vidare ner i armen och ut i händerna är något så in i helvetes intensiv.
Och som det inte räckte med det så pga värken så drar tinnitus-helvetet igång.
Iof så har det tjutit konstant i en vecka nu men när man ska försöka sova så är det kanske inte det ljudet man vill ha.
Jag är så fruktansvärt trött och kroppen strejkar.
Jag försökte gråta men det gick inte.
Känns som om det inte finns någon energi över för tårar.
Så nu har jag petat i mig ännu fler värktabletter.

Såna här stunder beundrar jag min fru.
Tänk att hon vill ha mig, att hon står ut med mig.
Jag är så lyckligt skattad.

Så poppar frågorna upp igen.
Varför intensifieras värken nu?
Är jag på väg att på allvar bli ännu sämre?
Varför varför varför???
Faan vad jag vill bli av med det här!!

Tack för att ni tar er tid att läsa min miserabla blogg.

Tack.

//  P