Evigheter sedan.
Jag kan se på statistiken att det är några stycken som troget besöker min blogg.
Av någon anledning så känns det som korvstoppning just nu, vad gäller denna bloggen.
Det händer inte så oerhört mycket för tillfället.
Jag var på ett återbesök i Lund för 2½ vecka sedan.
Jag fick reda på att jag ska äta resterande mediciner i 1 år till samt att jag har fått klartecken att börja köra bil igen. Bara bilkörningen gör att allt känns lite lättare.
Jag är inskriven på arbetsförmedlingen och väntar på att få gå en utedning innan jag kan börja söka praktikplatser osv.
För tillfället så sysselsätter jag mig här hemma med att bygga en vedbod, med pappas hjälp. Han ger mig instruktioner som jag sedan utför. Det går ju av förklarliga skäl inte med någon raketfart, men jag kan stolt säga att jag har byggt den mesta delen själv. Det hade naturligtvis inte gått utan pappas hjälp men ändå. Han är en klippa.
Vi har även varit på ett inledande samtal på Habiliteringen inför Adams utredning. Så mycket mer kan jag inte säga om det men spännande ska det bli och lite nervöst.
Det kommer kanske att dröja med inläggen här men kolla gärna in min mobilblogg som uppdateras med relativt jämna mellanrum: www.mobilblogg.nu/po
Den är lite roligare med bilder osv. Ni vet ju hur ordspråket går: En bild säger mer än tusen ord.
För er som har facebook så kan Ni hitta mig även där. Leta efter P-o Rosenberg. ( med litet o )
Jag har en annan inloggning på FB också men den använder jag inte.
Jag kan säga att jag kommer inte stänga denna bloggen för gott.
Må väl så länge, så får vi se när jag återvänder hit igen.
Frid!
// P
Av någon anledning så känns det som korvstoppning just nu, vad gäller denna bloggen.
Det händer inte så oerhört mycket för tillfället.
Jag var på ett återbesök i Lund för 2½ vecka sedan.
Jag fick reda på att jag ska äta resterande mediciner i 1 år till samt att jag har fått klartecken att börja köra bil igen. Bara bilkörningen gör att allt känns lite lättare.
Jag är inskriven på arbetsförmedlingen och väntar på att få gå en utedning innan jag kan börja söka praktikplatser osv.
För tillfället så sysselsätter jag mig här hemma med att bygga en vedbod, med pappas hjälp. Han ger mig instruktioner som jag sedan utför. Det går ju av förklarliga skäl inte med någon raketfart, men jag kan stolt säga att jag har byggt den mesta delen själv. Det hade naturligtvis inte gått utan pappas hjälp men ändå. Han är en klippa.
Vi har även varit på ett inledande samtal på Habiliteringen inför Adams utredning. Så mycket mer kan jag inte säga om det men spännande ska det bli och lite nervöst.
Det kommer kanske att dröja med inläggen här men kolla gärna in min mobilblogg som uppdateras med relativt jämna mellanrum: www.mobilblogg.nu/po
Den är lite roligare med bilder osv. Ni vet ju hur ordspråket går: En bild säger mer än tusen ord.
För er som har facebook så kan Ni hitta mig även där. Leta efter P-o Rosenberg. ( med litet o )
Jag har en annan inloggning på FB också men den använder jag inte.
Jag kan säga att jag kommer inte stänga denna bloggen för gott.
Må väl så länge, så får vi se när jag återvänder hit igen.
Frid!
// P
Kul grej
Hallå där!
Igår fick jag ett spännande samtal. Tja, eller spännande kanske är ett starkt ord men ett roligt samtal.
En kompis ringde och frågade om det var ok att han gav mitt mobilnummer till en annan kille.
Vad gäller det, frågade jag.
Jo, mannen som vill kontakta mig är författare och håller på att skriva en ny bok.
Hans huvudrollskaraktär jobbar som nattväktare och han vill ha lite mer info om hur en väktare jobbar och lite allmän info runt detta.
Jag ska träffa författaren på fredag, då har han förberett med lite frågor och så.
Ska bli jättekul, faktiskt.
Vad händer i övrigt då.
Jag håller mest på med huset nu. I helgen var jag och Anna och hämtade vedstockar som ska kapas och huggas.
Så hela framsidan är full med virke just nu. Vi hann dock inte hämta allt så det finns ännu mer. Detta hade vi tänkt att ta på söndag. Jag håller på att gräva ett smalt dike på baksidan där jag ska gräva ner en strömkabel så vi får ut lyse och ström till boden och den kommande vedboden. Den kommande vedboden ska byggas så snart det går. Min pappa ska hjälpa mig med detta.
Annars händer det inget spännande i mitt liv just nu. Gabbe tycker det är jobbigt att gå till förskolan på morgnarna och gråter alltid när Anna ska lämna honom. Detta går över, det vet vi, men det är jobbigt för Anna som varje morgon lämnar ett ledset barn. Adam trummar på som vanligt.
På fredag fm ska vi återuppta kontakten med logopeden. Vi har valt en ny logoped då vi inte var så nöjda med den första vi träffade.
Det jag väntar på är mitt första möte på arbetsförmedlingen den 23/9. Då drar det här projektet igång och saker och ting börjar snurra. I början på oktober ska jag även fortsätta min medicinreducering för att förmodligen/förhoppningsvis gå ner till 0. Alltså inga mer piller. Det är ju min stora förhoppning.
Så är det mina vänner.
Thats it folks!
// PO
Igår fick jag ett spännande samtal. Tja, eller spännande kanske är ett starkt ord men ett roligt samtal.
En kompis ringde och frågade om det var ok att han gav mitt mobilnummer till en annan kille.
Vad gäller det, frågade jag.
Jo, mannen som vill kontakta mig är författare och håller på att skriva en ny bok.
Hans huvudrollskaraktär jobbar som nattväktare och han vill ha lite mer info om hur en väktare jobbar och lite allmän info runt detta.
Jag ska träffa författaren på fredag, då har han förberett med lite frågor och så.
Ska bli jättekul, faktiskt.
Vad händer i övrigt då.
Jag håller mest på med huset nu. I helgen var jag och Anna och hämtade vedstockar som ska kapas och huggas.
Så hela framsidan är full med virke just nu. Vi hann dock inte hämta allt så det finns ännu mer. Detta hade vi tänkt att ta på söndag. Jag håller på att gräva ett smalt dike på baksidan där jag ska gräva ner en strömkabel så vi får ut lyse och ström till boden och den kommande vedboden. Den kommande vedboden ska byggas så snart det går. Min pappa ska hjälpa mig med detta.
Annars händer det inget spännande i mitt liv just nu. Gabbe tycker det är jobbigt att gå till förskolan på morgnarna och gråter alltid när Anna ska lämna honom. Detta går över, det vet vi, men det är jobbigt för Anna som varje morgon lämnar ett ledset barn. Adam trummar på som vanligt.
På fredag fm ska vi återuppta kontakten med logopeden. Vi har valt en ny logoped då vi inte var så nöjda med den första vi träffade.
Det jag väntar på är mitt första möte på arbetsförmedlingen den 23/9. Då drar det här projektet igång och saker och ting börjar snurra. I början på oktober ska jag även fortsätta min medicinreducering för att förmodligen/förhoppningsvis gå ner till 0. Alltså inga mer piller. Det är ju min stora förhoppning.
Så är det mina vänner.
Thats it folks!
// PO
PO status
Hallå alla monsterdiggare!
Som vanligt så dröjer det mellan inläggen.
Vet som sagt inte hur aktivt folk läser på min sida nu men jag skriver lite ändå.
I dagsläget så flyter allt på.
Idag, fredag, ska jag in till arbetsförmedlingen och lämna in min närvarorapport.
Annars blir det inga "cash".
Senaste på EP-fronten är att jag pratade med min läkare i Karlskrona och tillsammans beslöt vi att avvakta vidare reducering då allt har gått väldigt fort. Kroppen behöver återhämta sig lite. Så jag stannar i dagsläget på 4 tabletter om dagen. Nästa reduceringsperiod påbörjas i oktober.
nöjd med: att inskolningen på förskolan med Gabriel har gått så bra.
i: morgon ska vi på dubbelkalas. Blir nog en hejdundrandes fest.
skor: gympadojjor och flipflop.
dricker: allt som flyter...njae, det har väl runnit ner en och annan öl i sommar.
borde: ringa och jaga på f-kassan. Det ska tydligen finnas en del pengar på "g" som dom är skyldiga mig.
äter: grillat. Oj vad vi har grillat mycket i år. Och man kan göra så mycket...
kläder: 3 kvartsjeans, t-shirt och solbrillor. All u need.
läser: Varit stiltje på den fronten ett tag. Det ligger en påbörjad bok vid sängen som jag ska fortsätta med snart.
gör gott: As usually. Anna och barnen. Utan min fru vore jag ingenting. Måste nämna regnet också.
i kylskåpet: lite av varje.
sover: Like crap! Skitdåligt.
har: fortfarande ont på mina ärr och problem med höger öra.
senaste inköp: En present och en Loka päron.
funderar på: Som vanligt hur min framtid kommer att se ut. Framför allt vad jag vill göra. Står i ett vägskäl där arbetsförmedligen är trafikpolis. Det kommer att finnas en del alternativ men åt vilket håll blir jag dirigerad?
längtar: Efter den veckosemester som jag ska åka på snart. Den 19.e bär det av till Storuman/Kaskeloukt igen för fiske och sitta med på björnjakt. That place is heaven!
Peace out!
// P
Som vanligt så dröjer det mellan inläggen.
Vet som sagt inte hur aktivt folk läser på min sida nu men jag skriver lite ändå.
I dagsläget så flyter allt på.
Idag, fredag, ska jag in till arbetsförmedlingen och lämna in min närvarorapport.
Annars blir det inga "cash".
Senaste på EP-fronten är att jag pratade med min läkare i Karlskrona och tillsammans beslöt vi att avvakta vidare reducering då allt har gått väldigt fort. Kroppen behöver återhämta sig lite. Så jag stannar i dagsläget på 4 tabletter om dagen. Nästa reduceringsperiod påbörjas i oktober.
nöjd med: att inskolningen på förskolan med Gabriel har gått så bra.
i: morgon ska vi på dubbelkalas. Blir nog en hejdundrandes fest.
skor: gympadojjor och flipflop.
dricker: allt som flyter...njae, det har väl runnit ner en och annan öl i sommar.
borde: ringa och jaga på f-kassan. Det ska tydligen finnas en del pengar på "g" som dom är skyldiga mig.
äter: grillat. Oj vad vi har grillat mycket i år. Och man kan göra så mycket...
kläder: 3 kvartsjeans, t-shirt och solbrillor. All u need.
läser: Varit stiltje på den fronten ett tag. Det ligger en påbörjad bok vid sängen som jag ska fortsätta med snart.
gör gott: As usually. Anna och barnen. Utan min fru vore jag ingenting. Måste nämna regnet också.
i kylskåpet: lite av varje.
sover: Like crap! Skitdåligt.
har: fortfarande ont på mina ärr och problem med höger öra.
senaste inköp: En present och en Loka päron.
funderar på: Som vanligt hur min framtid kommer att se ut. Framför allt vad jag vill göra. Står i ett vägskäl där arbetsförmedligen är trafikpolis. Det kommer att finnas en del alternativ men åt vilket håll blir jag dirigerad?
längtar: Efter den veckosemester som jag ska åka på snart. Den 19.e bär det av till Storuman/Kaskeloukt igen för fiske och sitta med på björnjakt. That place is heaven!
Peace out!
// P
Not dead yet....
Nu var det otroligt längesedan jag skrev senast.
Mycket har hänt.
Kanske inte med mig personligen men runt omkring.
Gabbe åkte också på vattkoppor och var dessvärre mycket sjukare än Adam. Nu dras alla utom jag med en rejäl sommarförkylning men samtliga är på gott humör ändå.
Vi åkte på en kort semester till High Chaparall och bodde i en stuga i 2 nätter. Sista dagen for vi vidare till Borås djurpark. Hela helgen var toppen och jag har tagit en massa bilder så att pojkarna har något att se tillbaka och minnas. Vi har jobbat på huset en del, med målning och lite snickeri. Vi ska riva en yttervägg med panel och lockpanel för att sätta dit nya friska brädor och måla det också. Pappa och jag ska bygga en vedbod. Mmm, det blir en del. Skönt att ha folk runt omkring sig som kan hjälpa oss.
Jag har kört stenhårt på medicinreduceringen och har minskat från 14 ep-tabletter till 5 ep-tabletter om dagen. Nedtrappningen har skett med en tablett i veckan.
Det tar lite på kroppen men det känns förvånansvärt bra. Jag har skrivit in mig på arbetsförmedlingen och ska genomgå ett av deras projekt. Det ska nog också gå bra. Kul att ha något "fast" ställe att gå till om dagarna, även om det bara är tidsbegränsat. Projektet ska ta ca 3 månader. Sen ska det ske en utvärdering om vilken form av arbete och typ av belastning jag kan utföra.
Idag har vi varit på Kreativum i Karlshamn med barnen. Sanslöst mycket folk var det där så många av dom tilltänkta attraktionerna uteblev pga köbildningar.
På lördag tar svärmor och svärfar med sig barnen till Danmark och blir borta en vecka. Dom ska gå på Legoland och Lalandia, kolla på vilda djur och en massa annat.
Således blir jag och hustrun barnfria en hel vecka. Samtidigt som det ska bli ganska skönt så kommer det förmodligen att bli urjobbigt i slutet av veckan. Men vilken upplevelse grabbarna kommer att få.
Det var väl allt för tillfället.
Ciao!
// P
Mycket har hänt.
Kanske inte med mig personligen men runt omkring.
Gabbe åkte också på vattkoppor och var dessvärre mycket sjukare än Adam. Nu dras alla utom jag med en rejäl sommarförkylning men samtliga är på gott humör ändå.
Vi åkte på en kort semester till High Chaparall och bodde i en stuga i 2 nätter. Sista dagen for vi vidare till Borås djurpark. Hela helgen var toppen och jag har tagit en massa bilder så att pojkarna har något att se tillbaka och minnas. Vi har jobbat på huset en del, med målning och lite snickeri. Vi ska riva en yttervägg med panel och lockpanel för att sätta dit nya friska brädor och måla det också. Pappa och jag ska bygga en vedbod. Mmm, det blir en del. Skönt att ha folk runt omkring sig som kan hjälpa oss.
Jag har kört stenhårt på medicinreduceringen och har minskat från 14 ep-tabletter till 5 ep-tabletter om dagen. Nedtrappningen har skett med en tablett i veckan.
Det tar lite på kroppen men det känns förvånansvärt bra. Jag har skrivit in mig på arbetsförmedlingen och ska genomgå ett av deras projekt. Det ska nog också gå bra. Kul att ha något "fast" ställe att gå till om dagarna, även om det bara är tidsbegränsat. Projektet ska ta ca 3 månader. Sen ska det ske en utvärdering om vilken form av arbete och typ av belastning jag kan utföra.
Idag har vi varit på Kreativum i Karlshamn med barnen. Sanslöst mycket folk var det där så många av dom tilltänkta attraktionerna uteblev pga köbildningar.
På lördag tar svärmor och svärfar med sig barnen till Danmark och blir borta en vecka. Dom ska gå på Legoland och Lalandia, kolla på vilda djur och en massa annat.
Således blir jag och hustrun barnfria en hel vecka. Samtidigt som det ska bli ganska skönt så kommer det förmodligen att bli urjobbigt i slutet av veckan. Men vilken upplevelse grabbarna kommer att få.
Det var väl allt för tillfället.
Ciao!
// P
Just nu....
.....hatar jag tystnaden. Jag bävar för att gå och lägga mig.
Jag bär med mig testbildens ljustaste ljud konstant.
Tinnitus.
Jag vet inte om något gick snett vid ingreppet då dom tog ut elektroderna. Den där rackaren som fastnade på vänster sida och dom var tvungna att skära upp runt höger öra en gång till.
För tjutet är där hela tiden.
Jag försöker hålla mig uppe så länge jag orkar på kvällarna och nätterna tills jag inte orkar mer och tröttheten är så gigantisk som det bara går.
Drygt att stegen framåt går så sakta, men framåt går det.
Nu till mer roliga saker.
Min syster har tagit första steget mot sitt nya liv. Det ger mig energi och glädje.
Jag älskar min syster. En fantastisk människa.
Detta kanske inte är så roligt men Adam har fått vattkopporna och är ändå på strålande humör. Ja, eller strålande. Han är pigg och extremt envis, som vanligt. Har ett fantastiskt humör. Han må vara en bestämd liten herre men har ett hjärta av guld.
Precis som sin bror.
Nu är jag trött. Inatt ska jag göra något jag inte tycker om att göra.
Jag måste sova och för att få den smärtlindring som går mot värken tänker jag medicinera.
Jag blir trött av medicinen.
Perfekt. ;-)
// P
Jag bär med mig testbildens ljustaste ljud konstant.
Tinnitus.
Jag vet inte om något gick snett vid ingreppet då dom tog ut elektroderna. Den där rackaren som fastnade på vänster sida och dom var tvungna att skära upp runt höger öra en gång till.
För tjutet är där hela tiden.
Jag försöker hålla mig uppe så länge jag orkar på kvällarna och nätterna tills jag inte orkar mer och tröttheten är så gigantisk som det bara går.
Drygt att stegen framåt går så sakta, men framåt går det.
Nu till mer roliga saker.
Min syster har tagit första steget mot sitt nya liv. Det ger mig energi och glädje.
Jag älskar min syster. En fantastisk människa.
Detta kanske inte är så roligt men Adam har fått vattkopporna och är ändå på strålande humör. Ja, eller strålande. Han är pigg och extremt envis, som vanligt. Har ett fantastiskt humör. Han må vara en bestämd liten herre men har ett hjärta av guld.
Precis som sin bror.
Nu är jag trött. Inatt ska jag göra något jag inte tycker om att göra.
Jag måste sova och för att få den smärtlindring som går mot värken tänker jag medicinera.
Jag blir trött av medicinen.
Perfekt. ;-)
// P
PO status
Har lånat en lista av en kompis!
nöjd med: att medicinreduceringen flyter på och att anfallen låter vänta på sig.
i: mitten på juli har jag ingen aning om vad jag gör
skor: adidas sneakers. Lagom sjysta/snygga till favoritplagget jeans.
dricker: Lättmjölk
borde: gå och lägga mig, trots att klockan bara är 18.10
äter: till middag idag, svärmors lövbiff
kläder: som vanligt jeans, t-shirt och luvtröja
läser: inget för tillfället
gör gott: Anna och barnen + alla mina riktiga vänner
i kylskåpet: mjölk, fil, you name it. Har man barn så finns det allt möjligt.
sover: skitdåligt
har: ont i huvudet, kli på ärren i huvudet, längtan efter en total sommarklippning
senaste inköp: mjölk, fil, flingor, keso, kvällsposten, snus
funderar på: när nästa anfall ska komma. Hur, när, var?
längtar: efter riktig värme
nöjd med: att medicinreduceringen flyter på och att anfallen låter vänta på sig.
i: mitten på juli har jag ingen aning om vad jag gör
skor: adidas sneakers. Lagom sjysta/snygga till favoritplagget jeans.
dricker: Lättmjölk
borde: gå och lägga mig, trots att klockan bara är 18.10
äter: till middag idag, svärmors lövbiff
kläder: som vanligt jeans, t-shirt och luvtröja
läser: inget för tillfället
gör gott: Anna och barnen + alla mina riktiga vänner
i kylskåpet: mjölk, fil, you name it. Har man barn så finns det allt möjligt.
sover: skitdåligt
har: ont i huvudet, kli på ärren i huvudet, längtan efter en total sommarklippning
senaste inköp: mjölk, fil, flingor, keso, kvällsposten, snus
funderar på: när nästa anfall ska komma. Hur, när, var?
längtar: efter riktig värme
Sammanfattning Lund Långtids EEG nr 2
Hej!
Det var som sagt ett tag sedan. Anledningen till att jag inte har skrivit ännu är ganska enkel.
Jag har varit och är otroligt medtagen av denna utredningen.
Till skillnad från förra gången jag var nere i Lund så tänker jag inte skriva vad som hände dag för dag.
För dom flesta dagarna såg ungefär likadana ut.
Frukost, middag, fika, middag och kvällsmat och en massa tv-tittande. Så fruktansvärt långtråkingt.
Hade det inte varit för den suveräna personalen så hade det nog förmodligen varit outhärdligt.
Jag kan nämna lite om operationen. Jag har aldrig blivit sövd innan så det fanns en liten oro över hur detta skulle kännas.
Ha, det var ju ett roligt ordval. Kännas. Saken är den att jag kände absolut ingenting. Jag fick en lugnande tablett på morgonen. Efter den blev jag en aning flummig. Sedan ner till OP, la mig på en annan brits och därefter fick jag en spruta med sömnmedel och så sa dom gonatt PO, sov så gott.
Pang!! Där försvann jag.
Det upplevdes som om jag blinkade.
När jag vaknade kände jag mig törstig och trött. Hade hela huvudet fullt med sladdar och en riktigt dryg huvudvärk. Mer smärtstillande i form av morfinliknande tabletter. Har glömt vad dom heter.
Sedan sov jag lite till för att sedan fatta att jag låg på NIVA.
På morgonen efter, tisdagen, så åkte jag upp på avdelningen för övervakningen. När jag väl hade börjat klarna lite i skallen så fick jag reda på att operationen hade tagit 9 timmar. 08.00-17.00.
På 2 dagar så tog dom bort mina mediciner helt. Bara det gör att kroppen ropar "HALLÅ".
Sedan var det bara att vänta på att anfallen skulle komma igång.
Gjorde dom det?
I helvete heller!!!!!
Tydligen är det inget ovanligt. Det är såhär för en del epileptiker.
I skrivande stund har besvikelsen börjat lägga sig lite. Det är tydligen min grej att dra nitlotten hela tiden vad gäller epilepsin. Inför den slutliga operationen där elektroderna skulle plockas ut hade läkaren ett avslutningssamtal med mig. Dom förklarade att på kirurgisk väg är detta nu ett avslutat kapitel. Jag kommer inte att få göra om detta igen. Det som ska göras nu är en medicinreducering av den medicin jag äter mest av. Keppra. Jag äter 8 om dagen och ska minska med 1 tablett i veckan för att se om och när anfallen sätter igång igen. Dom misstänker att jag äter lite för mycket mediciner. Ska bli otroligt skönt att dra ner på medicinen för det spökar lite med mitt sinne och jag mår inte bra på det.
Slutoperationen tog 75 minuter.
Det blev lite problem med att dra ut en elektrod så dom fick skära upp framför höger öra för att komma åt elektroden. Uppskattningsvis har jag drygt 20 stygn och dom ska plockas bort på måndag.
Jag kan knappt vänta för det kliar så in i norden och sömnen är långt ifrån godkänd.
Just nu är det återhämtning som gäller sedan får jag reda ut kommande problem.
För dom kommer kan jag lova.
Jag blir utförsäkrad 12 juli och då blir det kaos.
Men det tar vi sedan.
Är det någon som har några funderingar eller frågor om hur en sådan här utredning går till så hör av dig. Jag är mer än villig att gå in mer i detalj.
Mvh P
Det var som sagt ett tag sedan. Anledningen till att jag inte har skrivit ännu är ganska enkel.
Jag har varit och är otroligt medtagen av denna utredningen.
Till skillnad från förra gången jag var nere i Lund så tänker jag inte skriva vad som hände dag för dag.
För dom flesta dagarna såg ungefär likadana ut.
Frukost, middag, fika, middag och kvällsmat och en massa tv-tittande. Så fruktansvärt långtråkingt.
Hade det inte varit för den suveräna personalen så hade det nog förmodligen varit outhärdligt.
Jag kan nämna lite om operationen. Jag har aldrig blivit sövd innan så det fanns en liten oro över hur detta skulle kännas.
Ha, det var ju ett roligt ordval. Kännas. Saken är den att jag kände absolut ingenting. Jag fick en lugnande tablett på morgonen. Efter den blev jag en aning flummig. Sedan ner till OP, la mig på en annan brits och därefter fick jag en spruta med sömnmedel och så sa dom gonatt PO, sov så gott.
Pang!! Där försvann jag.
Det upplevdes som om jag blinkade.
När jag vaknade kände jag mig törstig och trött. Hade hela huvudet fullt med sladdar och en riktigt dryg huvudvärk. Mer smärtstillande i form av morfinliknande tabletter. Har glömt vad dom heter.
Sedan sov jag lite till för att sedan fatta att jag låg på NIVA.
På morgonen efter, tisdagen, så åkte jag upp på avdelningen för övervakningen. När jag väl hade börjat klarna lite i skallen så fick jag reda på att operationen hade tagit 9 timmar. 08.00-17.00.
På 2 dagar så tog dom bort mina mediciner helt. Bara det gör att kroppen ropar "HALLÅ".
Sedan var det bara att vänta på att anfallen skulle komma igång.
Gjorde dom det?
I helvete heller!!!!!
Tydligen är det inget ovanligt. Det är såhär för en del epileptiker.
I skrivande stund har besvikelsen börjat lägga sig lite. Det är tydligen min grej att dra nitlotten hela tiden vad gäller epilepsin. Inför den slutliga operationen där elektroderna skulle plockas ut hade läkaren ett avslutningssamtal med mig. Dom förklarade att på kirurgisk väg är detta nu ett avslutat kapitel. Jag kommer inte att få göra om detta igen. Det som ska göras nu är en medicinreducering av den medicin jag äter mest av. Keppra. Jag äter 8 om dagen och ska minska med 1 tablett i veckan för att se om och när anfallen sätter igång igen. Dom misstänker att jag äter lite för mycket mediciner. Ska bli otroligt skönt att dra ner på medicinen för det spökar lite med mitt sinne och jag mår inte bra på det.
Slutoperationen tog 75 minuter.
Det blev lite problem med att dra ut en elektrod så dom fick skära upp framför höger öra för att komma åt elektroden. Uppskattningsvis har jag drygt 20 stygn och dom ska plockas bort på måndag.
Jag kan knappt vänta för det kliar så in i norden och sömnen är långt ifrån godkänd.
Just nu är det återhämtning som gäller sedan får jag reda ut kommande problem.
För dom kommer kan jag lova.
Jag blir utförsäkrad 12 juli och då blir det kaos.
Men det tar vi sedan.
Är det någon som har några funderingar eller frågor om hur en sådan här utredning går till så hör av dig. Jag är mer än villig att gå in mer i detalj.
Mvh P
Inskrivningen
Igår, fredag, fick jag väldigt mycket information.
Vi for ner till Lund på morgonen, jag, Anna och Micke för att träffa läkare, narkosläkare, sjuksköterskor och övrig personal som ska ta hand om mig på kirurgen.
Det togs olika tester och jag fick än en gång genomföra en magnetkameraundersökning.
I allafall. Operationen kommer att ta ca 6 timmar. Först ska dom sätta en krona, berättade narkosläkaren. Dom skruvar fast en stålring i skallbenet och sedan ska man göra en röntgen för att se så alla vinklar stämmer innan ingreppet.
Därefter körs jag in i operationssalen och dom börjar borra.
Borrhålen kommer att vara lika stora som en pekfingernagel ungefär.
Man kommer att frilägga huden vertikalt över främre tinningloben. Dom lägger ett snitt ovanför pannan och ner strax nedanför tinningarna, ungefär.
Dom kommer att lägga elektroder både innanför skallbenet och utanför skallbenet.
Det låter lite småläbbigt att jag ska andas genom en respirator under operationen.
Jag kommer att få lugnande mediciner innan det blir dags så jag lär nog vara minimalt nervös känns det som.
Tack alla för Er stöttning!
Återkommer.
// P
Vi for ner till Lund på morgonen, jag, Anna och Micke för att träffa läkare, narkosläkare, sjuksköterskor och övrig personal som ska ta hand om mig på kirurgen.
Det togs olika tester och jag fick än en gång genomföra en magnetkameraundersökning.
I allafall. Operationen kommer att ta ca 6 timmar. Först ska dom sätta en krona, berättade narkosläkaren. Dom skruvar fast en stålring i skallbenet och sedan ska man göra en röntgen för att se så alla vinklar stämmer innan ingreppet.
Därefter körs jag in i operationssalen och dom börjar borra.
Borrhålen kommer att vara lika stora som en pekfingernagel ungefär.
Man kommer att frilägga huden vertikalt över främre tinningloben. Dom lägger ett snitt ovanför pannan och ner strax nedanför tinningarna, ungefär.
Dom kommer att lägga elektroder både innanför skallbenet och utanför skallbenet.
Det låter lite småläbbigt att jag ska andas genom en respirator under operationen.
Jag kommer att få lugnande mediciner innan det blir dags så jag lär nog vara minimalt nervös känns det som.
Tack alla för Er stöttning!
Återkommer.
// P
Imorgon........
.....är det fredag. Klockan är just nu 04:46 och jag har varit vaken en stund.
Jag kan verkligen inte sova just nu. Jag har drömt så otroligt mycket inatt och som vanligt är det så att jag nästan kan ta på drömmarna. Igår kväll fick jag en deja vu känsla som var den största på länge, alltså en förkänsla till ett anfall.
Jag var tvungen att blunda och koncentrera mig på något för att försöka märka om anfallet slog igenom.
Som vanligt kan jag ju inte säga om det nu blev ett anfall. Trött blev jag efteråt i alla fall.
Intervjun på BLT gick bra igår. Fotografen var dock sjuk så bilderna på mig ska plåtas idag.
Vet inte när det kommer att publiceras men journalisten var väldigt nöjd i alla fall.
Lokalkändis, sa en kompis och skojade.
Det enda positiva med att få sin bild och text i tidningen med förklaringen att man har en sjukdom är att man uppmärksammar situationen och andra människor kanske känner igen sig.
Sen kan jag gärna vara ansiktet utåt för en del epileptiker och whiplashskadade, även om det inte är vackert.
Imorgon skrivs jag in på Lunds Universitetssjukhus, USIL.
På söndag läggs jag in.
På söndag kör Anna ner mig och hennes bästa kompis vill följa med så Anna slipper sitta själv i bilen på hemresan.
Det börjar bli pirrigt nu. Lite fjärilar i magen.
Hörs snart.
Jag kan verkligen inte sova just nu. Jag har drömt så otroligt mycket inatt och som vanligt är det så att jag nästan kan ta på drömmarna. Igår kväll fick jag en deja vu känsla som var den största på länge, alltså en förkänsla till ett anfall.
Jag var tvungen att blunda och koncentrera mig på något för att försöka märka om anfallet slog igenom.
Som vanligt kan jag ju inte säga om det nu blev ett anfall. Trött blev jag efteråt i alla fall.
Intervjun på BLT gick bra igår. Fotografen var dock sjuk så bilderna på mig ska plåtas idag.
Vet inte när det kommer att publiceras men journalisten var väldigt nöjd i alla fall.
Lokalkändis, sa en kompis och skojade.
Det enda positiva med att få sin bild och text i tidningen med förklaringen att man har en sjukdom är att man uppmärksammar situationen och andra människor kanske känner igen sig.
Sen kan jag gärna vara ansiktet utåt för en del epileptiker och whiplashskadade, även om det inte är vackert.
Imorgon skrivs jag in på Lunds Universitetssjukhus, USIL.
På söndag läggs jag in.
På söndag kör Anna ner mig och hennes bästa kompis vill följa med så Anna slipper sitta själv i bilen på hemresan.
Det börjar bli pirrigt nu. Lite fjärilar i magen.
Hörs snart.
Nedräkning
Kanske ett starkt ordval men faktum är att det ligger något i det.
Det är sju dagar kvar innan själva ingreppet.
Hur går mina tankar?
Personligen är jag relativt lugn.
Jag försöker ta allt så lugnt som möjligt.
Njuta av varje dag och inte hetsa. Som man borde göra varje dag.
Stingslig och lättretlig?
Ja. Konstigt vore det kanske annars. Samlad och fundersam, men som sagt, relativt lugn inombords.
Kanske låter tveggat men på något sätt så stämmer det.
Lugnet kommer förmodligen före stormen. Nervositeten smyger sig säkert på.
Men jag går in i detta med en annan känsla. Jag har gjort halva denna resan innan. Inte lika avancerad men dock varit i Lund på en långtids-eeg med elektroder på huvudet. Kännt isoleringen och saknaden som utrycker sig på de mest märkliga sätt. Extremt nära till skratt och gråt inför människor man knappt aldrig har träffat.
De enda skillnaderna är att jag ska ligga där nere 14 dgr med elektroderna innanför skallbenet och jag har träffat en del av personalen tidigare.
Lugnet jag känner och som förhoppningsvis håller i sig är att jag vet vilken kompetens läkarna i Lund har.
Jag kan förmodligen inte komma till ett mer proffesionellt ställe, med den kunskapen dom har där nere.
Jag har fått veta att dom har byggt om övervakningsenheten. Istället för ett rum med 2 sängplatser så finns det nu 2 enskilda rum med ett gemensamt dagrum precis utanför sovrummet. Ska bli roligt att se hur det ser ut.
En annan grej som händer i veckan är att jag har fått ett mail från en gammal klasskamrat som jobbar som fotograf på Blekinge Läns Tidning. Han hade nämnt för den bevakande landstingsreporten på tidningen vad det är jag ska göra i Lund och hon nappade direkt. Så förmodligen gör dom ett repotage om mig. Jag ska träffa dom på onsdag för att genomföra en intervju. Sedan får vi se hur långt det räcker. Jag gör det inte för min egen skull utan mer för att kanske hjälpa någon annan som befinner sig i en liknande situation.
Sedan blir det förmodligen en uppföljning så småningom.
Vi får se. Blir det av så blir det.
Landstingsreporten ska höra av sig i eftermiddag ( läs måndag ).
Idag ska jag försöka vara ute lite och få en smula av den sol som visar sig, på mig.
Jobbar för att få lite färg på huvudet så man inte blir tagen för en av den kategori människor som står för saker som jag inte gör, som också knappt har något hår på huvudet. ;-)
Må väl vänner.
Hörs snart.
// P
Det är sju dagar kvar innan själva ingreppet.
Hur går mina tankar?
Personligen är jag relativt lugn.
Jag försöker ta allt så lugnt som möjligt.
Njuta av varje dag och inte hetsa. Som man borde göra varje dag.
Stingslig och lättretlig?
Ja. Konstigt vore det kanske annars. Samlad och fundersam, men som sagt, relativt lugn inombords.
Kanske låter tveggat men på något sätt så stämmer det.
Lugnet kommer förmodligen före stormen. Nervositeten smyger sig säkert på.
Men jag går in i detta med en annan känsla. Jag har gjort halva denna resan innan. Inte lika avancerad men dock varit i Lund på en långtids-eeg med elektroder på huvudet. Kännt isoleringen och saknaden som utrycker sig på de mest märkliga sätt. Extremt nära till skratt och gråt inför människor man knappt aldrig har träffat.
De enda skillnaderna är att jag ska ligga där nere 14 dgr med elektroderna innanför skallbenet och jag har träffat en del av personalen tidigare.
Lugnet jag känner och som förhoppningsvis håller i sig är att jag vet vilken kompetens läkarna i Lund har.
Jag kan förmodligen inte komma till ett mer proffesionellt ställe, med den kunskapen dom har där nere.
Jag har fått veta att dom har byggt om övervakningsenheten. Istället för ett rum med 2 sängplatser så finns det nu 2 enskilda rum med ett gemensamt dagrum precis utanför sovrummet. Ska bli roligt att se hur det ser ut.
En annan grej som händer i veckan är att jag har fått ett mail från en gammal klasskamrat som jobbar som fotograf på Blekinge Läns Tidning. Han hade nämnt för den bevakande landstingsreporten på tidningen vad det är jag ska göra i Lund och hon nappade direkt. Så förmodligen gör dom ett repotage om mig. Jag ska träffa dom på onsdag för att genomföra en intervju. Sedan får vi se hur långt det räcker. Jag gör det inte för min egen skull utan mer för att kanske hjälpa någon annan som befinner sig i en liknande situation.
Sedan blir det förmodligen en uppföljning så småningom.
Vi får se. Blir det av så blir det.
Landstingsreporten ska höra av sig i eftermiddag ( läs måndag ).
Idag ska jag försöka vara ute lite och få en smula av den sol som visar sig, på mig.
Jobbar för att få lite färg på huvudet så man inte blir tagen för en av den kategori människor som står för saker som jag inte gör, som också knappt har något hår på huvudet. ;-)
Må väl vänner.
Hörs snart.
// P
Tårar
Jag gråter ganska ofta. Till allt möjligt.
Ni som har följt min blogg vet förmodligen redan om det.
Igår kväll grät jag.
Min äldsta son Gabriel har sett mig gråta 2 ggr. Bara 2 ggr på 6 år. Pinsamt egentligen. Man kanske vill skydda barnen och visa sig stark. Vet inte....
Första gången var han nyfödd och jag var världens stoltaste pappa. Då kom han ju givetvis inte ihåg det.
Men igårkväll låg han vid sidan om mig.
Vi brukar alltid förbereda honom lite om vi ska göra något speciellt. Vet inte varför det har blivit så men han vill gärna att vi gör det.
Igår satt på hans sängkant och förberedde honom för natten.
Jag pulade om honom lite och småpratade. Det blev en ganska seriös diskussion faktiskt.
Jag har nyligen rakat av mig allt hår inför den kommande operationen och jag frågade honom vad han tyckte om det.
Han svarade:
- Jag tycker det är fint. Det känns skönt och roligt att känna på.
- Jag är tvungen att göra det för jag ska ju snart åka iväg ner till den där doktorn som ska försöka göra pappa frisk igen.
- Mmmm...
- Och jag ska ha ett bandage runt hela huvudet ganska länge och jag får inte duscha och tvätta håret.
- Då kommer du att lukta lite gris kanske, säger han allvarligt.
- Vad sa du, säger jag och småskrattar lite.
- Jo, du ´kanske kommer att lukta lite gris då. Men det gör inget.
- Jasså. Varför gör det inget?
- .......för att jag älskar dig
Där brast det mina vänner.
Jag kröp upp i hans famn och lät tårarna rinna.
Jag tittade på honom och grät. Han tittade på mig och smålog lite. Han kände nog inte igen sin pappa riktigt.
Man får gråta Gabbe, säger jag.
Ja, jag vet, svarar han.
Det är märkligt hur fort barn växer. Hur vi människor stannar upp alldeles för sällan för att verkligen insupa verkligheten omkring oss. Det är lätt att missa saker som är självklara. Är det inte det?
Jag är lite stingslig och fokuserad just nu. Känslig, kanske man kan säga.
Jag tycker det ska bli jobbigt att vara ifrån familjen och jag vet inte hur saker ser ut när operationen är över.
Men mitt mål är och har alltid varit att komma tillbaka starkare och friskare. Få börja jobba igen och vara mer närvarande för mina nära och kära.
Vissa saker blir man aldrig av med men finns det något att förändra så tycker jag att man ska försöka göra det.
Lättare sagt än gjort. Let´s give it a shot. Right?
Honan från f-kassan ringde och sa att min sjukpenning fortsätter som innan fram till det sista datumet 12 juli.
Skönt!!
Jag använde inte den mjuka tonen direkt men i min värld skulle det inte vara någon annan ton efter hennes tidigare beteende.
Jag frågade henne om hon hade ringt till doktorn som har skrivit ut mina antidepp tabletter.
Hon svarade att hon inte hade hunnit det och att det nu inte fanns någon anledning att göra det då operationen ska bli av.
Jag lät samtalet rinna på sedan la jag på luren och sa några väl valda ord.
Så ligger läget nu i alla fall.
Imorrn åker jag ner till Lund en sväng för att bistå i ett forskningsprojekt för att underlätta för kommande epileptiker som opereras.
Det ska göras magnetkameraundersökning och en massa tester.
Min bästis vill följa med så han kör ner mig dit.
Han har t.om valt att jobba in raster och allt möjligt för att kunna hjälpa mig.
That´s what friends are for. True friends.
I love him.
Det om detta.
Var rädda om er där ute.
// PO
Ni som har följt min blogg vet förmodligen redan om det.
Igår kväll grät jag.
Min äldsta son Gabriel har sett mig gråta 2 ggr. Bara 2 ggr på 6 år. Pinsamt egentligen. Man kanske vill skydda barnen och visa sig stark. Vet inte....
Första gången var han nyfödd och jag var världens stoltaste pappa. Då kom han ju givetvis inte ihåg det.
Men igårkväll låg han vid sidan om mig.
Vi brukar alltid förbereda honom lite om vi ska göra något speciellt. Vet inte varför det har blivit så men han vill gärna att vi gör det.
Igår satt på hans sängkant och förberedde honom för natten.
Jag pulade om honom lite och småpratade. Det blev en ganska seriös diskussion faktiskt.
Jag har nyligen rakat av mig allt hår inför den kommande operationen och jag frågade honom vad han tyckte om det.
Han svarade:
- Jag tycker det är fint. Det känns skönt och roligt att känna på.
- Jag är tvungen att göra det för jag ska ju snart åka iväg ner till den där doktorn som ska försöka göra pappa frisk igen.
- Mmmm...
- Och jag ska ha ett bandage runt hela huvudet ganska länge och jag får inte duscha och tvätta håret.
- Då kommer du att lukta lite gris kanske, säger han allvarligt.
- Vad sa du, säger jag och småskrattar lite.
- Jo, du ´kanske kommer att lukta lite gris då. Men det gör inget.
- Jasså. Varför gör det inget?
- .......för att jag älskar dig
Där brast det mina vänner.
Jag kröp upp i hans famn och lät tårarna rinna.
Jag tittade på honom och grät. Han tittade på mig och smålog lite. Han kände nog inte igen sin pappa riktigt.
Man får gråta Gabbe, säger jag.
Ja, jag vet, svarar han.
Det är märkligt hur fort barn växer. Hur vi människor stannar upp alldeles för sällan för att verkligen insupa verkligheten omkring oss. Det är lätt att missa saker som är självklara. Är det inte det?
Jag är lite stingslig och fokuserad just nu. Känslig, kanske man kan säga.
Jag tycker det ska bli jobbigt att vara ifrån familjen och jag vet inte hur saker ser ut när operationen är över.
Men mitt mål är och har alltid varit att komma tillbaka starkare och friskare. Få börja jobba igen och vara mer närvarande för mina nära och kära.
Vissa saker blir man aldrig av med men finns det något att förändra så tycker jag att man ska försöka göra det.
Lättare sagt än gjort. Let´s give it a shot. Right?
Honan från f-kassan ringde och sa att min sjukpenning fortsätter som innan fram till det sista datumet 12 juli.
Skönt!!
Jag använde inte den mjuka tonen direkt men i min värld skulle det inte vara någon annan ton efter hennes tidigare beteende.
Jag frågade henne om hon hade ringt till doktorn som har skrivit ut mina antidepp tabletter.
Hon svarade att hon inte hade hunnit det och att det nu inte fanns någon anledning att göra det då operationen ska bli av.
Jag lät samtalet rinna på sedan la jag på luren och sa några väl valda ord.
Så ligger läget nu i alla fall.
Imorrn åker jag ner till Lund en sväng för att bistå i ett forskningsprojekt för att underlätta för kommande epileptiker som opereras.
Det ska göras magnetkameraundersökning och en massa tester.
Min bästis vill följa med så han kör ner mig dit.
Han har t.om valt att jobba in raster och allt möjligt för att kunna hjälpa mig.
That´s what friends are for. True friends.
I love him.
Det om detta.
Var rädda om er där ute.
// PO
Så var det dags
Resan hem från Storuman var jobbig.
Obesvarade frågor om hur framtiden ska se ut. När ska allt ske? Vilka beslut har tagits?
Vi kom hem i måndags eftermiddag.
Det första jag gjorde i tisdags var att försöka ta reda på när operationen kommer att ske.
Strax innan resan fick jag en indikation på att det skulle bli de första två veckorna i maj. Alltså 3 maj och 2 veckor framåt.
Igår, tisdags, fick jag svar på att det ska bli då.
Jag fick tag på min sköterska i lund som gick och pratade med planeringssköterskan för kirurgen som bekräftade att det blir då.
Jag kommer att skrivas in 29 eller 30 april.
Jag vet inte om jag kommer att stanna kvar över helgen och eller läggas in på söndagen eller måndagen.
Vi får se.
Det är skönt att det ska bli av i alla fall.
Äntligen.
Det är givetvis en del krångel kvar med f-kassan om huruvida min ersättning utgår och jag måste inställa mig på arbetsförmedlingen och anmäla mig till a-kassan.
Vi får se.
Jag ska försöka ta det för vad det är. Men jag vill redan nu be min omgivning om ursäkt om jag kommer att bli lite annorlunda ju närmre datumet vi kommer.
// P
Gåvan
Jag lovade att ge en låt till 2 speciella tjejjer.
Varsågoda.
Puss.
Varsågoda.
Puss.
Ett minne för livet. Resan till Kaskeloukt, Storuman.
Någonstans inom mig trodde jag att jag kunde ana känslan av vårt norra Sverige.
Men inte till närmelsevis kunde känslan överträffa verkligheten.
Vi for på påskaftons morgon för att avverka ca 50 mil, för ett par dagars stopp i Kopparberg.
Där tog M och S emot oss med öppna armar på deras lilla gård och första kvällen började med att vi nyttjade skidorten Klackens spa-anläggning. Efter 2 härliga övernattningar med gott umgänge där for vi sedan vidare de sista 80 milen upp till Storuman och den lilla orten Kaskeloukt.
För varje mil norrut blev landet glesare och glesare och man kunde börja skönja bergen.
Redan i det läget var det vackert och på något sätt stillsamt.
Vid åttatiden på kvällen var vi framme och det var kära återseenden av flera människor. ( jag träffade några av dom i somras ).
Det var som sagt lite småmörkt ute så man kunde inte se så mycket av landskapet men det fick jag verkligen se dagen efter. Alldeles utanför huset kunde man se Storumasjön med sin vackra bakgrund av bergen. Snövitt överallt.
Livet jag levde där uppe har varit kravlöst och alldeles underbart.
Jag har blivit omhändertagen och bortskämd. Ätit mat jag knappt kunde föreställa mig. Druckit en massa gott, med betoning på "massa". ;-)
Och inte minst så har jag kört skoter. Denna känsla att bara ta på sig skoteroverallen för att sedan gå ut och starta upp den och köra rakt ut på Storumasjön för att pimpla efter röding och abborre.
Det är många faktorer som spelar in för att en sådan här upplevelse ska kunna nå den höjden som det har inneburit.
Det hade aldrig varit så fantastiskt om inte umgänget hade varit så ljuvligt.
Vi har skrattat och skålat, kramats och dansat.
Jag har fått credit för att vara en god skoterförare, eller vad säger Ni tjejjer! ;-)
( Ni vet vilka Ni är, pussgurkor )
Allt gott har ju ett slut.
Så även denna gången.
Det var oerhört jobbigt att behöva säga farväl till så många nya vänner och alla poängterade att jag var välkommen tillbaka och bara det gjorde det ännu jobbigare.
Jag hoppas att jag får uppleva det en gång till och att jag någon gång kommer att få träffa dessa underbara människor igen.
Människor som har blivit vänner för livet.
Detta hade aldrig kunnat genomföras utan min bästa vän och hans familj som prompt ville att jag skulle följa med på denna resan. Jag kan bara tacka dom av hela mitt hjärta. Ett varmt tack till Tomas och hans familj som tog emot mig med öppna armar.
För varje kilometer hemåt så gjorde det ondare och ondare. Därav en del av känslan att jag inte ville åka hem.
Jag har rymt en vecka från allt jobbigt hemma och jag kan säga att jag totalt har kopplat bort allt som har med f-kassan att göra. Hade jag kunnat få upp min familj till Kaskeloukt så hade jag stannat där fram till operationen.
Men är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan rymma från problem mer än i en kort period eller med nödlösningar. Dom kommer alltid i kapp en.
Lös problemen så gott det går och gör det bästa av situationen.
Till Er från Storuman och Kopparberg som läser detta så säger jag avslutningsvis.
Jag saknar Er.
// PO
Tack för allt.
Men inte till närmelsevis kunde känslan överträffa verkligheten.
Vi for på påskaftons morgon för att avverka ca 50 mil, för ett par dagars stopp i Kopparberg.
Där tog M och S emot oss med öppna armar på deras lilla gård och första kvällen började med att vi nyttjade skidorten Klackens spa-anläggning. Efter 2 härliga övernattningar med gott umgänge där for vi sedan vidare de sista 80 milen upp till Storuman och den lilla orten Kaskeloukt.
För varje mil norrut blev landet glesare och glesare och man kunde börja skönja bergen.
Redan i det läget var det vackert och på något sätt stillsamt.
Vid åttatiden på kvällen var vi framme och det var kära återseenden av flera människor. ( jag träffade några av dom i somras ).
Det var som sagt lite småmörkt ute så man kunde inte se så mycket av landskapet men det fick jag verkligen se dagen efter. Alldeles utanför huset kunde man se Storumasjön med sin vackra bakgrund av bergen. Snövitt överallt.
Livet jag levde där uppe har varit kravlöst och alldeles underbart.
Jag har blivit omhändertagen och bortskämd. Ätit mat jag knappt kunde föreställa mig. Druckit en massa gott, med betoning på "massa". ;-)
Och inte minst så har jag kört skoter. Denna känsla att bara ta på sig skoteroverallen för att sedan gå ut och starta upp den och köra rakt ut på Storumasjön för att pimpla efter röding och abborre.
Det är många faktorer som spelar in för att en sådan här upplevelse ska kunna nå den höjden som det har inneburit.
Det hade aldrig varit så fantastiskt om inte umgänget hade varit så ljuvligt.
Vi har skrattat och skålat, kramats och dansat.
Jag har fått credit för att vara en god skoterförare, eller vad säger Ni tjejjer! ;-)
( Ni vet vilka Ni är, pussgurkor )
Allt gott har ju ett slut.
Så även denna gången.
Det var oerhört jobbigt att behöva säga farväl till så många nya vänner och alla poängterade att jag var välkommen tillbaka och bara det gjorde det ännu jobbigare.
Jag hoppas att jag får uppleva det en gång till och att jag någon gång kommer att få träffa dessa underbara människor igen.
Människor som har blivit vänner för livet.
Detta hade aldrig kunnat genomföras utan min bästa vän och hans familj som prompt ville att jag skulle följa med på denna resan. Jag kan bara tacka dom av hela mitt hjärta. Ett varmt tack till Tomas och hans familj som tog emot mig med öppna armar.
För varje kilometer hemåt så gjorde det ondare och ondare. Därav en del av känslan att jag inte ville åka hem.
Jag har rymt en vecka från allt jobbigt hemma och jag kan säga att jag totalt har kopplat bort allt som har med f-kassan att göra. Hade jag kunnat få upp min familj till Kaskeloukt så hade jag stannat där fram till operationen.
Men är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan rymma från problem mer än i en kort period eller med nödlösningar. Dom kommer alltid i kapp en.
Lös problemen så gott det går och gör det bästa av situationen.
Till Er från Storuman och Kopparberg som läser detta så säger jag avslutningsvis.
Jag saknar Er.
// PO
Tack för allt.
One more round, fortsättning...
15 är antalet ronder i en proffesionell boxningsmatch, om man givetvis inte blir knockad i en tidigare rond.
Jag börjar undra hur många ronder jag har gått?
Känner mig onekligen rätt "blå".
Hur har det gått då?
Jo, jag träffade "denna där" handläggaren för min whiplash och mötet gick över förväntan.
Inte helt smärtfritt men över förväntan. Mötet gick ut på att hon ville ha lite mer information om min värk och mina problem. Det fick hon. Det är inte särskilt svårt att upplysa om.
Enligt henne var prognosen ljus. Hon kunde inte se några hinder i att jag skulle få Förlängd Tidsbegränsad Sjukersättning.
Dock är det så att jag har bara 18 månader kvar.
Den här nämnden som beslutar mitt ärende kan ge 3 alternativ.
1. Ingen sjukersättning
2. Sjukersättning på 12 månader
3. Sjukersättning på 18 månader
Handläggaren sa att hon skulle yrka på att jag skulle få 18 månader direkt så att jag ska slippa göra om alla ansökningar om ett år.
Låt säga att jag får ersättning för kommande 18 månader. Därefter är det slut.
Finito. Ingen vet väl egentligen vad som händer efter det.
I alla fall så är det inte helt upp till henne men hon skulle göra vad hon kunde.
Beskedet ska jag få runt den 18-20 mars.
Förra veckan försökte jag nå min andra handläggaren som handhar mitt epilepsiärende.
Hon var inte anträffbar så jag lämnade ett meddelande om att jag hade pratat med min läkare och på hans inrådan så skulle jag vara fortsatt sjukskriven den maximala perioden tom 12 juli.
Igår ringde hon.
( i vilken rond befinner jag mig?)
Samtalet börjar lite smått om att hon inte har kunnat ringa mig tidigare.
Sedan börjar hon ifrågasätta vem det är som har skrivit ut mina antidepressiva tabletter!
Hon måste ställa frågor till honom där han måste ha en riktigt bra motivation till varför jag äter dom!!
Sedan säger hon att hon har för avsikt att inte godkänna mig den sjukpenningperioden jag har kvar.
Alltså tom 12 juli!
Detta grundat på vad min doktor sa i höstas om att jag har en viss arbetskapacitet.
Då kunde jag inte hålla mig längre så jag sa:
- Om jag inte minns fel så satt du med på mötet den 4:e januari och då sa han att jag inte hade någon arbetskapacitet. Det är ju den senaste informationen som gäller! Eller hur!!!
Sedan slingrar hon sig som faan och börjar med sitt byråkratiska snack och gör allt så invecklat som möjligt.
Jag avslutar samtalet med att säga: Jag kan inte svara för hur andra tänker eller dom människorna som ser detta som en möjlighet att slippa jobba. Men en sak kan jag tala om för dig och det är att om jag hade fått bestämma så hade mitt liv faan inte sett ut så här.
Därefter blev goda råd dyra. Jag slängde på luren och slet upp den igen för att försöka nå sjuksköterskan på Neurologen i Karlskrona. F.ö en av dom mest underbara människor jag vet, som jag aldrig har träffat men pratat i telefon med många gånger. Hon svarade efter 4 signaler. Jag berättade exakt vad som hade sagts i samtalet mellan mig och handläggaren. (Jag vill inte säga vad sköterskan heter men vi kan kalla henne för C)
C svarar att: så kan hon inte göra eller säga. Hon kan inte bryta en sjukskrivning! Tydligen kan hon det svarar jag. Då får jag höra en svordoms-harang jag inte har hört på länge. C blir så urförbannad och säger att: nästa gång kan du be henne ringa mig så ska jag tala om ett och annat för henne! PO, vi ska lösa detta. Bara ta det lugnt.
Att få höra det är som att höra fågelsång en tidig sommarmorgon då solen bryter horisonten och gör så att daggen gnistrar i gräset.
Jag har fått ett plåster på såret i alla fall.
Med slump, mycket tur, beslutsamhet och överlevnadsinstinkt så har det trillat in lite pengar på mitt konto.
Jag är lite imponerad av mig själv hur jag hade orken att driva igenom detta men det gick.
Synd att pengar inte kan göra en frisk.
Vidare information kommer.
Amat Victoria Curam!
// PO
