Kryptiskt
En liten nyhet har dykt upp.
Pengar har blivit insatta på mitt konto från f-kassan.
Pengar som jag förmodar gäller ersättning ang. min EP.
Det är lite märkligt för jag kan tycka att det borde komma någon slags bekräftelse på att ersättningen har gått igenom. Men icke. Det enda jag har fått är en dokumentation från mötet vi hade 4/1. Enbart vad sóm sades. Inget om något beslut.
Dessa förbannade pengar. Det är lätt att förstå vikten av dom när man knappt har några. Jag har haft det knapert innan, när jag bodde själv för en herrans massa år sedan då min fru pluggade i Örebro.
Jag hyrde min systers lägenhet i Karlskrona, i andra hand, och jobbade som assistent för en kille som hade lite problem. Då var det inte fett kan jag säga.
Så när dagen kom då jag började jobba som väktare och första lönen kom så kände jag mig som en miljonär.
Just då tänkte jag kanske inte så mycket på hur andra människor utan pengar hade det.
Idag gör jag det. Iof inte så lustigt, men ändå.
Så till cirkusen med det nya företaget.
Vid intervjun så undrade dom givetvis vem jag var och det går inte att mörka hur situationen är.
Men jag försökte att inte göra en så stor affär av det.
Jag har pratat med den som förhoppningsvis ska bli min nya chef men han ställer samma kryptiska fråga samtidigt som han tittar tveksamt och säger: - Hur är det? Har du hört något nytt?
Kryptiskt.
Svårt att säga hur jag ska tolka det. Men jag gör som jag alltid har gjort.
Jag kör på och är ärlig, rak och kör med hårda tag om det behövs.
Branschen är ju hård men hjärtlig.
Ja, så ligger det till för tillfället.
// PO
Dimmigt.
Dimmigt är ett ganska bra ord, tror jag.
Om ni tänker er en trappa med 100 trappsteg så har jag kanske tagit ½ steg upp.
Därför är en ny medicin ganska välkommen.
Nu har den inte "kickat" in riktigt så jag vet egentligen inte hur det ska kännas.
Men det lär jag nog bli varse om.
Det enda positiva som har hänt är väl att efter en del samtal och bök med olika instanser så lyckades jag få igång den brådskande utredningen av min whiplash. Jag vet fortfarande inte om min sjukskrivning för EP.n har blivit godkänd? Det som väntar i så fall är att jag ska inställa mig på AF 1/2.
Ahh, jag orkar inte dra alltihopa.
En sak kan jag nämna.
För att lägga lite grädde på toppen så har det företaget jag är anställd i, blivit uppköpt.
Från Addici Security till Securitas.
Detta innebär att jag måste göra en ny anställningsansökan.
Och hur ljust det är kan Ni nog förstå.
Vi får ta det så sålänge.
Skriver när mer ork finns eller kanske rent av när det dyker upp något positivt.
För sämre kan det väl knappast bli nu.
Eller?
// PO
Som innan.
Det är märkligt.
Jag har blivit en sådan pessimist så jag nästan känner på mig om saker och ting ska bli bra eller dåliga.
Igår var ingen bra dag. Inte idag heller.
Hur gick då detta mötet.
Det började trevande, kan man säga.
F-kassa kvinnan tog ordförande klubban och inledde varför vi hade samlats.
Läkaren och hon bollade snack mellan varandra och jag fattade knappt vad dom pratade om.
Jag försökte hänga med så gott det gick men det var svårt.
Det jag kan återspegla i en form av summering var väl att läkaren på något märkligt sätt svängde runt i sina åsikter och hamnade helt plötsligt på min sida och tog mitt försvar.
Jag märkte att han hade stängt in sig i ett hörn och att han krånglade rätt mycket för att ta sig ur det. Det var ju trots allt han som hade avslutat sjukskrivningen.
F-kassan höll stenhårt på det han hade grundat sina tidigare åsikter i.
I att han tidigare ansåg att jag är arbetsför till viss grad.
Och det är jag ju. Det har jag aldrig nekat till.
Jag pratade inte mycket under mötet. Jag orkade inte. Jag som normalt sett hade babblat på och tagit vilken strid som helst.
Det jag sa och frågade henne var:
Om nu f-kassan beslutar att jag ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande samtidigt som jag väntar på utredningen i Lund, där man inte vet när undersökningen ska ske mer än under året 2010, och man inte vet utgången av den undersökningen. Jag kanske får så pass bra anfall att den slutliga operationen genomförs.
Hur mår jag efter det? När är jag i så fall arbetsför? Ingen vet! I det läget sa Dr Brattström att konvalecenstiden är ganska lång då man ska ställa in eventuella mediciner igen om inte anfallen har slutat helt. Han nämnde även eventuella svårare komplikationer som tal och minnesproblem då man kan komma åt känsliga nerver vid själva ingreppet.
Jag fortsatte:
Om jag inte får några anfall under undersökningen. Vad blir utgången då? Ska jag fortsätta äta alla mina mediciner? Hur kommer jag att må då?
Vilken arbetsgivare vill ta emot mig under dom premisserna??
Till svar fick jag: - "Det vet ju inte jag! Jag jobbar inte på Arbetsförmedlingen"!!
Jag ryckte bara på axlarna.
Detta argument använde sig Dr Brattström av också med slutklämmen:
-"Vilken arbetsgivare vill ha PO. Det vet vi ju alla hur det kommer att gå med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut idag"
Även han fick svaret att hon inte jobbar på arbetsförmedlingen.
Under samtalets gång växte sig bilden bara starkare och starkare.
Bilden av mina pojkar. Jag kunde bara se Gabriel och Adam framför mig.
De andras prat i rummet var bara ohörbara ljudvågor och läppar som rörde sig.
Till slut bröt jag ihop. Jag gömde ansiktet i mina händer och det blev alldeles vått på golvet.
Jag märkte att alla tystnade.
Jag fick ett papper att torka tårarna med.
När jag sitter här och försöker summera mötet så snurrar det fortfarande.
Jag kan inte dra mig till minnes särskilt mycket.
Det sista som sas var att Dr Brattström kommer att skriva ett nytt läkarintyg på 3 månader.
Denna gång med rejäla utläggningar om varför jag ska vara sjukskriven ett tag till. Det var f-kassa kvinnan noga med att påpeka. Hon bad även min kurator att skriva ner anteckningar och en summering av våra samtal som en komplettering till sjukskrivningen.
Mina chefer kunde inte säga mycket. Det enda som konstaterades från deras sida var att dom inte har något jobb att erbjuda mig. Jag kände trots allt ett stöd från dom.
Det jag känner nu är tomhet, orkeslöshet, maktlöshet och ett totalt jävla mörker.
Mina sista sjukdagar går ut 10 juli.
Sedan är det kört.
Vad händer om den kommande utredningen i Lund inte sker förrän till hösten?
Jag vet inte när jag kommer att skriva nästa gång.
Det kanske dröjer.
Jag ska träffa min kurator idag och jag tänker be om att få antidepressiv medicin.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta en gång till.
// PO
Några timmar före
Sedan beslut togs om detta mötet så har kraften sakta runnit ur mig.
Från början hade jag tänkt att rusta upp mig som tusan med info och fakta och dyvla på dom med all kvarvarande kraft som tänkas kunde.
Efter flera dagar med lite sömn så finns inte orken där.
Jag har egentligen bara en sak att framföra och det är vad som händer i Lund.
Sen får dom bestämma vad f-n dom vill.
Det är många som har gett mig stärkande ord på vägen och dom orden betyder oerhört mycket.
Det skulle ha varit häftigt om alla Ni hade kunnat vara med på detta mötet.
Vilket möte det hade blivit!!
Jag har inte så mycket mer att säga just nu.
Jag återkommer med resultatet.
// PO
Snart dags
Det har varit tyst ett tag från denna sidan.
Allvaret börjar närma sig antar jag.
Problemet med mig är att jag förmodligen har ljugit för många människor.
Jag har sagt något som jag inte menar.
Det kanske låter löjligt men det finns en fras, en mening som heter:
-" Ahh, det ordnar sig alltid".
Jag har aldrig någonsin menat det.
Jättemånga människor i min närhet säger det och kan verkligen stå för det och mena det.
Men inte jag.
Jag tror att jag är känd för att vara en rätt ärlig kille som säger det många bävar för.
Varför säger jag då dom där orden?
Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att jag som vanligt tänker på min omgivning i första hand.
Jag är rädd för att skjuta bort dom.
Faan vad detta börjar bli tjatigt.
Ni läser om samma saker hela tiden.
Vet ni varför?
Jag har med min närmsta omgivning kommit fram till detta, tror jag.
Jag är deprimerad. Riktigt deppig och denna gången kommer jag förmodligen att behöva medicinsk hjälp.
Problem som uppstår, förmodligen även hos gemene man, blir hos mig gigantiska. Jag förstorar upp det och gör hela saken till ett jätteproblem. Jag stressar upp mig.
Ta tex det kommande mötet på måndag. Jag har i dagsläget stressat upp mig rejält och jag vet inte vad som ska hända. Det stämmer för visso till en del, för jag vet ju inte vad som ska hända. Men mitt problem i dagsläget är att jag är så oerhört orolig vad som ska hända med vår ekonomi. Att vi kanske inte kan bo kvar i huset, osv osv osv. Det räcker att jag läser en artikel i tidningen om hur f-kassan ställer till med problem för familjer.
Hur drabbade en del familjer blir. I min egna situation så handlar det inte enbart om hur utgången på måndag blir utan även vad som ska hända efter sista februari. För då går min sjukersättning ut och det är den processen f-kassan vill klämma åt. Jag måste hitta en läkare som ska göra en bedömning över hur min fysiska förmåga är. Jag välkomnar detta men vad händer om han tycker en sak och f-kassan en annan och sedan står jag där. Utan a-kassa.
Stressad är bara förnamnet.
Jag har ett kontrollbehov. Förstå mig rätt nu. Det handlar inte om att styra och ställa med min omgivning, utan att ha kontroll över min egna situation. Att inte veta är rena klumpen i magen på mig. Redan när jag var liten fanns detta problem.
Jag kunde knappt åka buss när jag gick på gymnasiet för att jag inte hade koll på var jag skulle hoppa av.
Snacka om märkligt.
Jag vill ha koll på saker och ting. Allt som rör sig från räkningar, till restider och att inte glömma bort saker.
Redan vid just det, glömskan, är det ju en total kollision i dagsläget.
Humörsvängningarna hör till medicinerna och mycket skulle jag egentligen vilja skylla på medicinerna.
Jag kan förstå varför det finns alkoholister.
Alla problem blir mindre och suddas sakta ut i berusningens tillstånd.
Tack och lov använder jag mig inte av denna metod, mer än någon annan medel-svensson som tar sig ett par stänkare på en helg eller så. Men när jag gör det så känns allt bättre.
Faan vad sorgligt.
Åhh, vad jag önskar att Ni hade känt mig innan jag började blogga.
Klassens clown, det var jag.
Allt det jobbiga hamnar här. Jag kan vara rolig nu med men det finns alltid smolk i bägaren som jag är förbannat bra på att dölja.
Imorgon fyller jag 35 år.
Ja, 35.
Tills nästa gång.
// PO
Lund den 22/12
Fast ibland stämmer inte det skriftliga med det praktiska.
Inför den kommande utredningen så hade jag läst på ganska bra, som Ni kan läsa om i tidigare inlägg.
Det där med ett litet snitt bakom örat sedan lägger man inte ett par elektroder på och utanför hjärnan.
No no.
Stämde inte.
Jag fick en nyhet som heter duga.
Dom vet inte om min epilepsi sitter på höger elller vänster sida.
Det goda är att dom ska ta reda på det i den kommande utredningen, det sämre är att om det visar sig att det sitter på båda sidorna så finns det inte mycket man kan göra.
Hur ska det då gå till?
Inget litet snitt bakom örat alltså.
Såhär blir det. Dr Gunnar Skagerberg berättade att pga att dom inte vet vilken sida så ska man gå till väga på följande sätt.
Man borrar minst 4 hål i skallen. Ett hål på vardera sida, snett ovanför örat/nacken. I dessa hålen går man in med ett rör av något slag för att komma åt främre delen av tinningloben.
Sedan borrar man ett hål på vardera sida framför örat, strax ovanför tinningen för att komma åt bakre delen av tinningloben.
Likadant med "rören" där också.
Sammanlagt sätts ca 60-70 elektroder in och läggs runt tinningarna.
Lite mer avancerat än vad jag hade föreställt mig. Men det börjar bli en återkommande företeelse i min situation.
Just att man inte vet. Både bra och dåligt.
När ska detta ske?
Svaret blev antingen i vår eller till hösten.
Min erfarenhet gör att jag inte målar upp någon bild alls. När det blir, så blir det.
Men jag erkänner att det ska bli spännande.
Han påtalade även riskerna med detta.
Största risken är att jag kan få en hjärnblödning i samband med elektrodinsättningarna.
Mitt minne kan också bli sämre om man kommer åt nerver som styr detta.
Men kanske det mest spännande av allt är att om man hittar den exakta punkten där epilepsin sitter så utför man den slutliga operationen direkt i samband med uttagningen av elektroderna.
Den slutliga operationen innebär alltså att man skär bort den biten av hjärnan som ställer till allt.
Jag erkänner att mina förhoppningar om att bli helt återställd inte överenstämmer med verkligheten. Chanserna finns men dom är inte stora. Däremot är chanserna jättestora att operationen blir så pass lyckad att jag kan styra min epilepsi med mycket mindre mediciner.
Bara det är lycka nog.
Denna informationen ska jag ta med mig till mötet den 4:e januari.
Jag får en liten känsla av att min doktor här i Karlskrona inte riktigt vet hur mina undersökningar går till i Lund.
Jag nämnde för Dr Skagerberg att det är jag som fungerar som medlare mellan Lund och Karlskrona och vice versa. Han tyckte detta lät tokigt. Men han kan ite göra mycket åt det. Som han sa, med glimten i ögat: - Jag bara skär i folk. Jag kan inget om f-kassan eller så, tyvärr."
Jag fick ett oerhört bra intryck av dr Skagerberg och jag känner mig i oerhört trygga händer.
Jag kan bara lugnt vänta tills det blir min tur att göra detta.
Nu lägger jag fokus på den 4:e januari.
Jag minns att jag förra året sa:
- Undrar hur året 2009 kommer att se ut".
Men inför 2010.
Jag vet att jag ska bli 35 år. Jag vet att mina barn fyller 4 och 6 år.
Jag vet att vår stora pojk börjar i förskolan till hösten. Och att jag och Anna har varit tillsammans i 17 år, förlovade i 16 år och gifta i 11 år.
Tack för alla stöttande kommentarer.
// PO
Inte bättre än någon annan.
Ikväll handlar det om mobbing.
Jag har blivit mobbad och misshandlad.
Jag har fått utstå spott och spä!
Jag har varit rädd för att gå till skolan. Rädd för att utstå samma skit dag efter dag.
Detta hände mest på högstadiet.
Men på mellanstadiet var det jag som betedde mig illa.
Det var ett par killar som gick i min klass som var offren.
Jag slog inte men jag retades. Jag var inte snäll.
En gång tjaffsade jag med en av dom så han gjorde ett utfall mot mig.
Då gjorde jag något som jag absolut inte fick göra.
Jag använde mig av självförsvar som jag fick lära mig att aldrig använda utanför träningshallen.
Jag slog inte men jag dammade honom i golvet så att han började gråta.
När jag kom hem så riktade jag min ilska mot honom genom att ge mig på hans foto i klasskatalogen.
Mamma fick syn på detta och då var hon inte nådig.
Detta gjorde att allt slutade för min del.
Jag fick en insikt om hur fel det var.
Andra fortsatte och jag skäms för att jag inte gick emellan.
Men som mobbad själv och kanske 11 år gammal så fanns förmodligen inte styrkan att stå upp för någon annan.
Sen fick jag som sagt tillbaka det som jag hade givit.
Kanske i en uppgraderad version. Men ändå.
Såna här känslor väcks till liv när en debatt blossar upp.
I alla fall hos mig.
Man kan tycka att man skulle glömma ju äldre man blir.
Jag tror inte det. Man förskjuter det.
Jag tror tom att en mycket gammal människa kommer ihåg vad som hände för kanske 40 år sedan.
Men man väljer hellre att förskjuta minnena.
Varför all denna intimitet på senaste tiden, PO?
Det frågar jag mig själv faktiskt.
Har inget bra svar på det.
Skönt att lätta hjärtat.
// PO
Ett brev om hopp.
Hej!
Vilken soppa det är.
Efter nära på en kollaps här hemma igår så har en del saker rätat ut sig.
Efter mycket om och men så ska vi genomföra ett möte den 4:e januari, där min chef, min kurator, handläggaren på f-kassan och Dr Lars Brattström ska medverka för att reda ut hur min närmsta framtid kommer att se ut.
Det känns väldigt ovisst då min arbetsgivare inte har något jobb att erbjuda mig för tillfället.
Så på den fronten så vet jag inte riktigt vad som ska hända.
Jag känner mig ganska rädd. Eller orolig kanske man ska säga.
Det kommer på något sätt lösa sig. Det jobbiga är att inte veta hur.
Förhoppningsvis så får jag med mig mer uppgifter till mötet med Brattström den 4:e januari, om vad som ska hända framöver i Lund.
Läkaren kanske kan ge mig någon form av framtidsutsikt.
Jag hoppas det. I alla fall så att Brattström kan få dom uppgifterna.
Än en gång. Jag är absolut inte rädd för att börja jobba igen. Jag skulle bara vilja ha en medicinsk förklaring till vilka jobb jag kan ta utan att påverka den arbetsplats negativt som i så fall kommer. Som kan acceptera dom biverkningar jag har.
Jag har alltid varit den typen som har velat avsluta en sak innan jag påbörjar något annat.
Tex. Först utredningen i Lund. Hur ser mitt liv ut efter det? Ut efter dom uppgifterna letar man sedan efter en permanent lösning vad gäller arbete etc.
Men det funkar väl inte så nu med f-kassans nya regler. Om jag ställs till arbetsmarknadens förfogande så är jag som vem som helst. Om jag har förstått det rätt. Ingen har i alla fall upplyst mig om något annat. I så fall, om dom hittar ett jobb i en annan stad så måste jag ta det. Thats it!
Brattström sa att det finns många som jobbar som har värre epilepsi än vad jag har ( lite spydigt ska tilläggas) med en anpassad arbetsplats och anpassade arbetsuppgifter. Där finns inget att säga emot.
Men det gäller kanske dom som har haft ett jobb många år och som har en trygg arbetsplats.
Han står förmodligen under en väldigt stor press från f-kassan men det skulle han väl aldrig nedlåta sig att erkänna.
Jag går här hemma och smågråter lite mellan varven men det är väl en ganska sund reaktion när proppen gick ur igår.
Det är mycket att tänka på nu.
Jag ska på en begravning på torsdag där en 19-årig pojke omkom i en bilolycka för ett tag sedan. Bara en sådan sak tar på krafterna.
Men som min kuratorn har lärt mig:
Det är bättre att lägga energi på det man kan påverka än att slösa den energin man har på saker man inte kan påverka och ta en sak i taget.
Svårt. Men man ska aldrig sluta försöka.
Många i min närmsta omkrets undrar när alla motgångar ska ta slut.
Kan man påverka det?
Motgångarna?
Jag tror inte på gud. Jag har gjort det innan. För länge sedan, innan min bästa kompis Björn dog, 17 år gammal. ”Gud ger och Gud tar”. Jag köper inte det.
Jag vet nog inte vad jag ska tro på. Kanske att en del människor har det där lilla extra att på egen hand vända något ont till gott.
Att vända misär till framgång.
Det var någon som sa att jag ska sluta tänka på alla andra och istället koncentrera mig på mig själv.
Hur gör man det när man alltid har varit sådan?
Vara lite egoistisk. Att mindre vara andra människor tillaggs.
Kanske mer menat som att man ska tänka på sig själv.
Min mamma sa att det är enklare för en egoistisk person att bli omtänksam än tvärtemot.
Det kanske stämmer. Jag vet inte.
Allt har väl en mening. Min kanske är att försöka vara stark. Tänk om man kunde få betalt för att vara det.
Jag har alltid sagt att pengar är ett nödvändigt ont. Det är det kanske. Men jag skulle vilja ge tillbaka så oerhört mycket till alla som stöttar mig konstant. Tänk att få ge min fru något så enkelt som en spa-weekend. Eller en jättestor trerätters middag på en jättefin restaurang för min släkt och alla mina nära och kära.
Det vore något.
Man ska inte ta ut något i förskott. En dag kanske jag kan köpa en ny bil åt min fru. Det skulle verkligen behövas. En dag kanske jag kan köra bil igen.
Även om jag skulle vara anfallsfri i ett år så skulle jag aldrig, i dagsläget, tillåta mig själv att göra det med alla dom medicinerna jag har i kroppen. Biverkningarna är för många. Min okoncentration. Dimsynen, inte minst, mm.
Då säger ni kanske: Vad är det för trams! Det är klart att du kan köra bil igen! Men än så länge har jag inte kört bil på snart 2 år. Jag är realist och jag vet att det kommer att dröja ett tag till. Om allt går som jag vill så kommer jag att köra bil igen. Banne mig.
Tycker jag synd om mig själv?
Ja, lite faktiskt. Jag skäms inte för att säga det.
Nu vankas Jul och Nyår.
Jag ska innerligt försöka njuta av detta.
Det blir mycket lättare med familj och vänner.
Jag skriver detta för att jag känner att jag behöver det.
Tack för att du lyssnar.
// PO
Klump i magen.
Det känns som om jag befinner mig i en så makaber situation.
Samtidigt som jag känner mig märkligt lugn så har jag en mega klump i magen.
En sån där orosklump som nästan gör att jag darrar i kroppen.
Jag har aldrig kännt så här förut.
För samtidigt som jag känner en glädjande och positiv väntan på att få komma ner till Lund igen den 22/12 så har jag ingen aning om vad som händer efter nyår.
Det enda jag vet är att den kommande undersökningen ska ske. När, får jag förmodligen reda på just den 22:e.
Jag försöker ta på vilken känsla som är värst.
Min kurator har lärt mig att jag endast ska använda min energi åt det jag kan påverka.
Men var ska jag börja?
I vilken ände är det?
Jag har en början, tror jag.
Och det är att få tag på läkarens sköterska och be henne försöka få tag på denne läkare som avbröt sjukskrivningen. Det handlar inte om att försöka smita undan.
Jag vill bara få lite, lite mer tid på mig att lösa den här situationen.
Januari ut. Det borde räcka, för att få tag på rätt människor och se vilka lösningar det finns.
För första gången är jag riktigt rädd att klappa igenom totalt.
Att orken helt plötsligt bara tar slut.
Jag ska göra allt jag kan för att det inte ska hända.
Jag känner en djävulsk ilska också.
Hur faan, rent ut sagt, tänker läkaren när han avbryter min sjukskrivning 1½ vecka innan folk tar julledigt?
Känslorna bara bubblar inom mig.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, som sagt, och vart jag ska rikta min energi först.
Jag har sagt till mina nära och kära.
Jag skiter i vad som händer fysiskt med mig. Jag kan gå och plocka skit efter andra.
Det enda jag känner oro inför är hur vi ska klara av att betala räkningarna i slutet på januari.
Säger läkaren att jag ska börja jobba så är det så. Jag hoppas bara att det finns någon som kan acceptera den situationen jag befinner mig i. Jag är redo.
// PO
Nu är det mycket...
Vi börjar med toppen!
I måndags fick jag besked från Lund igen!! Yippie!!
Den 22/12 ( av alla datum ) ska jag ner och träffa en kirurgläkare och hans team. Det är dom som ska utföra operationen av nästa EEG-undersökning. Och mötet kommer just att bli ett informationsmöte.
Där kommer jag att få vidare besked om vad som ska hända framöver.
Dalen. Och då menar jag verkligen dal.
Pratade med min läkare Dr Brattström tidigare idag.
Helt taget ur luften så bröt han min sjukskrivning som går ut 31/12!
En av orsakerna som han tryckte på var att det skulle se snyggare ut hos försäkringskassan.
Förmodligen handlar det om hans anseende.
Jag kan knappt fatta att jag orkar sitta här och skirva om det nu, men jag är väl så uppe i varv och har kanske inte riktigt fattat vad som händer.
Problemet mina vänner är att jag inte har något jobb att återgå till.
Jag har en form av anställning i ett bevakningsföretag men den tjänsten som ett annat företag har köpt av oss har sagt upp sitt kontrakt. Så den receptionstjänsten jag hade innan finns inte längre.
Jag har suttit och ringt runt till en massa instanser och väntar på svar från samtliga.
Det som gör att paniken smått är ett faktum beror på att jag endast har 3½ vecka på mig att fixa allt.
Jag kan inte ringa någon och säga att: "Jag har inget jobb! Fixa det!"
Nu är jag nere på noll igen, rent mentalt och ska än en gång försöka resa mig upp på "nio".
Faan vad detta börjar bli drygt.
Antar att det "bara" är att knyta näven igen och ta tag i det.
Ingen annan lär ju göra det åt en.
Jag har en familj att ta hand om och det är det som är drivkraften.
Utan dom...mmm.....
Dunka mig i ryggen. Snälla.
Det är förmodligen första gången jag ber Er om det.
Det behövs nu.
// PO
Att somna in.
Det var ett tag sedan.
Jag funderar mycket, det är väl ingen hemlighet.
Veckan som har gått har varit omtumlande.
Den har handlat om sorg och gamla ärr som har rivits upp.
Även stillsamma och vackra stunder.
Minnen som har blivit så tydliga att jag har kunnat sätta fingret på det.
Jobbigt och vackert.
Men jag tänkte börja med frasen: Att somna in.
Det är i mångt och mycket en ganska fin fras.
Det blir påtagligt positivt när jag nattar Gabriel.
Jag läser för honom, till han säger:
-"Jag är trött nu".
Då släcker jag lampan och han somnar in på ett ögonblick.
Jag hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre, sedan är han i drömmarnas land.
Det är en av dom finaste stunderna jag vet.
Jag ligger kvar en stund fast jag egentligen skulle kunna sätta dörren på glänt och lämna honom i hans sömn. Men det är så behagligt och fint.
Sedan finns det ett sorgligt tillfälle där det finns blandade känslor.
En gammal eller sjuk människa som har levt ett långt och förhoppningsvis rättvist liv och det är dags att somna in med nära och kära intill sig. Det kan upplevas som en orättvis och svår stund att skiljas. Men kanske också en lättnad av att personen slipper ett lidande. Att allt förhoppningsvis sker i stillhet och med värdighet och ro.
Sedan har vi ett tillfälle som jag tyvärr har alldeles för stor erfarenhet av.
Tillfället då all smärta riktas som ett enda slag. En förlamande känsla. En tomhet som gör så ont att hela världen upplevs har stannat.
Att en människa somnar in och lämnar en total sorg och fruktansvärd kaos inom berörda människor.
Allt känns så overkligt och ofattbart.
I lördags revs mina ärr upp igen.
Natten mellan fredag och lördag lämnade Hampus sina nära och kära.
Inte på ett vackert sätt i ro och stillhet.
Utan efterlämnad i stor sorg och saknad.
Han blev 19 år gammal.
Jag kände inte honom personligen men han kom ändå att påverka mig.
Jag befann mig i en form av närhet till honom där hans vänner är vänner till mig.
Sorgen blev inte mindre då han tillhörde min hembygd, där jag växte upp.
Min nära vän Björn, som lämnade oss 1993 i en ålder av 17 år, satt vid min sida i form av en skugga på min axel då minnesstunden hölls i lördags eftermiddag.
Mitt medlidande och mina tankar finns hos Hampus vänner för jag kan ta exakt på deras känslor.
Det enda fina är att dom kommer att minnas de goda stunderna efter ett tag.
Tyvärr kommer det att ta ett tag.
Såren läker men det efterlämnar ett ärr som aldrig går bort.
Imorgon ska jag träffa hans bror igen.
Det finns inget jag kan säga som gör det lättare nu. Jag kan endast finnas där.
Vila i frid Hampus.
// PO
Fortsatt positivt
Det går bra med min LCHF-satsning. Det har förvisso inte hänt så mycket på vågen men det ska tydligen inte göra ännu. Det ska ta ett par veckor innan det börjar rulla på.
Men jag kör så det ryker.
Värken har varit "a pain in the ass". Pardon my frensch!
I söndags lekte jag normal pappa och tacket blev som vanligt enveten värk.
Uppe på det så var det fullt ös på Adams gympalektion i tisdags.
Gympaläraren har envist börjat involverat förädrarna i övningarna.
Ingen myser mer än jag, det så fantastiskt roligt. Jag hoppar och klättrar och ålar på golvet som om jag vore 15 år igen.
Men jag kan lova att jag inte är det.
Hahaha...ni skulle se mig...ja, jädrar i min låda...höhöhö...ojojoj.
I onsdags morgon var jag som en krycka.
Men vad gör det när jag känner som jag känner just nu.
Det är fredag i dag och kvällen just nu spenderas halvslött framför teven. Idol avverkas och Calle och Erik ligger bäst till i min bok. Reza är ruggigt bra också.
Just nu rullas Cirkus Möller och i mitt tycke verkligen plump humor.
Han platsar inte i komik-eliten i min värld.
Den enda behållningen skulle vara medkomikerna då.
Det var nog allt för idag.
Ciao!
// PO
En ny människa?
Det känns så nu i alla fall.
Av alla motgångar jag har varit med om så känns det annorlunda för första gången.
På något sätt har jag helt enkelt börjat inse, kanske det svåraste för alla människor, att man inte kan påverka det som ligger utom ens räckhåll.
Att det inte är värt att lägga energi på det som man ändå inte kan göra något åt.
Tro mig. Jag kommer att få ett och annat steg bakåt men det spelar ingen roll nu.
Jag mår skitbra, alltså mentalt positiv.
Nacken är som den är, den är där och den blir jag aldrig av med. Och det spelar ändå ingen roll. Det kan inte skugga min positiva känsla som jag har nu ändå.
Jag har en person jag vill tacka lite extra och det en väldigt speciell tjej.
Vi träffades för ett litet tag sedan och hon har levt med värk längre tid än hon har varit utan värk.
Otroligt! Hon har nått ett stadie där en acceptans finns, Beundransvärt.
Jag har kanske inte nått ända dit, men jag är på god väg.
Självklart betyder min familj så oerhört mycket. Min älskade syster som är en stark människa med sin fantastiska stöttning och en axel för mig att vila emot. I love u siss.
Alla andra runt mig som finns där betyder väödigt mycket.
Jag har som sagt börjat med LCHF och det är riktigt kul att laga mat. Det har alltid varit roligt men nu kan man hälla i det där extra goda som man normalt inte gör.
Jag vill testa detta och se vad som händer med min vikt.
Som sagt, det gäller att hitta fokus på något annat och min övervikt känns som ett rimligt mål.
Det ska bli kul att se vad som finns där under. Jag får erkänna att jag har varit ganska vältränad innan. Så det ska bli intressant att se hur mycket som är kvar. I och med att jag aldrig har använt otillåtna medel utan kört stenhårt så får man, vad man kallar, kvalitativa muskler. Har man använt steroider och slutar träna så omvandlas musklerna till fett.
Jag har latat mig till min övervikt.
Kanske tvättbrädan tittar fram igen ;-)
Hahaha...vi får se.
Jag pratade med sköterskan i Lund idag. Till och med efter vårt samtal, som var väldigt givande, så kändes allt så positivt. Hon meddelade att min läkare, som hade sagt att undersökningarna skulle göras innan jul, erkände att han inte kom ihåg vad han hade sagt och mer eller mindre bad om ursäkt för detta missöde. Efter samtalet så kände jag att: Det som händer, det händer. Jag kan ändå inte påverka det.
Just nu sitter jag framför en tänd brasa i braskaminen med TV:n i ett lätt brus i bakgrunden.
Jag mår bra och gatlyktans sken har börjat lysa igen.
// PO
En anna sorts fokus.
Redan på måndag kväll kändes det en liten förbättring efter att jag hade pratat med min familj.
På tisdag morgon hände något.
Jag har väldigt svårt att sätta fingret på det men jag bestämde mig för att göra något.
Hitta en lösning.
Det är en trygghet att veta att min kurator finns där. Samtidigt vill jag inte luta mig tillbaka för mycket och bara låta andra ta hand om mina problem. Jag behöver hjälp, missförstå mig inte, som en skjuts på vägen.
Jag fick en tankeställare direkt efter att jag hade avslutat mitt samtal med min underbara syster på måndag eftermiddag.
Hon tyckte att jag måste ordna en kurator som kan ta emot mig minst en gång i veckan.
Den jag träffar nu är med en 2 veckors intervall. Just efter samtalet med min syster så kom tanken smygande.
Hitta fokus på något annat.
Jag läser tidningen Epilepsia och LIV. LIV är medlemmarnas tidning från Riksförbundet för Trafik-och Polioskadade. Epilepsia, för medlemmar i Epilepsiförbundet i Sverige.
I varje tidning är det artiklar om människor som kämpar varje dag och som på något sätt kommer åter, efter alla möjliga hinder.
Kanske är det så att jag själv börjar uppfatta och se saker lite annorlunda.
Ungefär som att denna senaste incidenten med Lund fick bägaren att rinna över på ett positivt sätt.
Jag tror det.
Vad hände då på tisdag morgon?
Jo, jag kände att jag måste hitta något annat att fokusera på och inte låta saker som jag själv inte kan styra, påverka mitt liv.
Woow, take it easy, man!!
Ja, kanske. Men det händer just nu. Jag vet inte varför. Men det känns bra.
Vad tog jag fokus på?
Jo, det som är ganska överhängande just nu. Min vikt.
Varför inte, tänkte jag.
I ett initialt läge är väl den fokuseringen lika viktig som något annat.
Jag började i alla fall leta på alla möjliga sajter på internet och bollade mellan olika dieter och allt vad som nu finns. Till slut fastnade jag för något som jag aldrig har testat innan.
LCHF= Low Carb High Fat.
En av mina bästa kompisar kör på det och det funkar väldigt bra.
Det jag fastnade mest för är deras förklaring.
Den kallas för stenålderskost.
Förr fanns det inga lightprodukter, hälsokostaffärer eller viktväktare.
Förr levde man på det som fanns. Nöt och griskött. Den feta mjölken från korna. Äggen från hönsen, osv.
Potatis var en lyxvara. Det vet dom flesta som har läst Per Anders Fogelströms - Mina drömmars stad. ;-)
I alla fall så ska jag köra på detta och se vad som händer. Givetvis i samband med en massa motion.
Igår morse rensade jag tankarna med en rejäl promenad i högt tempo.
Nu gäller det bara för envisa PO att inte rivstarta med motionen. Jag vet att jag får betala för det.
Idag blir det förmodligen en lite kortare promenad i lagom tempo.
Jag har en bild huvudet varje dag som sporrar mig så otroligt.
Jag fick en bild av CJ, som lever med kronisk värk efter en whiplashskada, där han håller om sin son efter att ha genomfört en triathlon, motionsklassen, och frihetskänslan och lyckan bara lyser i ögonen på honom.
En annan stor sporre som betyder mycket är att förra veckan träffade jag en mycket god vän, H, som jag inte har träffat på väldigt länge. Hon var och hälsade på sin familj förra veckan och vi träffades för att fika en stund. Hon har levt med värk längre än hon har varit frisk i sitt liv.
Hon har funnit platsen där acceptansen finns. Där man just får gilla läget om det är en skitdag.
Dit ska jag också nå. Banne mig!
Jag tycker mig skymta ett ljus. Ljuset i tunneln från facklan där CJ står och vinkar till mig.
-"Kom PO, du klarar det."
Tack alla för att Ni stöttar mig så oerhört.
När man sitter framför datorn och läser de kommentarer som trillar in med stöttande ord, så hjälper det till att kämpa vidare.
Tack!
Den starke är inte den som aldrig faller,
utan den som har kraften att resa sig igen.
// PO
Totalt missförstånd!!
Det har hänt fler gånger än någon gång tidigare i mitt liv och det kan inte vara en slump längre.
Alla råkar ut för missförstånd då och då men det ska inte hända nästan varje vecka.
Nu är jag så besviken och förbannad så jag skulle vilja skrika ut svordomar så högt jag orkar.
Det har gått en månad sedan jag pratade med min läkare A. Lundgren i Lund.
Han ringde upp mig och berättade att nästa steg innebär inopererade elektroder på neurokirurgen, sedan inläggning på övervakningsenheten.
Om jag inte hade hört något från dom inom en månad så skulle jag höra av mig.
Nu har det gått en månad så jag tog mig modet att ringa.
Det var inte helt utan en viss nervositet jag tog luren.
Sköterskan som jag har kontakt med svarade givetvis inte och jag talade in på hennes telefonsvarare.
För några minuter sedan ringde hon för att berätta att steget som först ska tas absolut inte gäller någon operation. Det som gäller är att jag ska åka ner till Lund för att träffa personalen på Neurokirurgen för ett samtal om hur och varför osv osv osv. Därefter ska jag ställas i kö för en operation av elektroderna och inläggningen.
Det verkade till och med som om jag skulle få svårighet att träffa kirurgteamet för diskussion, innan jul, pga köbildningen.
Jag måste ju ha hört fel första gången jag pratade med Dr Lundgen!
Eller??
Nu svär jag: F-n!!
Det jag blir mest förbannad på är att luften går ur mig fullständigt.
Hela den här j-vla berg-och-dalbanan av känslosvallningar.
Uppladdningen, fokus, nervositet och sedan ett ras av besvikelse.
Allt pga att jag misstolkar eller missförstår.
Om, och jag säger om, det är så att någon annan faktiskt har sagt fel så hjälper det inte mig ett skit just nu.
Dom kan inte ändra på något ändå.
Det är som det är.
Just nu vet jag inte hur jag ska orka.
-"Vi hör av oss när vi vet mer"!
Just det.
När?
// P
